Vardagstro och söndagstvivel

aktuellt

På barnens villkor?

19 Apr , 2017, 15.34 Mia Anderssén-Löf

 

Det var många trappsteg upp till den gotiska katedralen. Åtminstone för den som är tre år och vars ben är ungefär en halv meter långa. Och jag delade hans känsla, att de väldiga tornen i rödtegel, kalksten och Vattholmamarmor kändes mer kusliga än välkomnande. Men så snart vi kommit innanför de stora, tunga dörrarna möttes vi av ett vänligt ansikte. En grånad kyrkvärd räckte mig en psalmbok, log och sa: ”I Guds hus är vi på barnens villkor.” Och så visade han oss lekhörnan.

Lekhörna ger inte rättvisa åt rummet församlingen har berett åt barnen i Uppsala domkyrka. I ett av sidokoren intill predikstolen finns böcker, leksaker och mjuka byggklossar. Där finns också en stor anslagstavla, där människor satt upp sina böner som post-it-lappar. Stengolvet är täckt med en matta och det finns ett valv av tyg, som dämpade ljuden.

Och vi firade en rörlig mässa. Han red på mina axlar medan vi följde ingångsprocessionen. En stund satt vi i kyrkbänken. Vi sjöng psalmer och lyssnade på blåsensemblen. Efter en stund gick vi till lekhörnan och där byggde han en kyrka av klossarna. Alldeles som om han behövde dra sig tillbaka och bearbeta intrycken.

En kritisk fråga som kunde ställas – och som har ställts – är om det inte är ett sätt att exkludera barnen snarare än att inkludera dem, att ordna en lekhörna åt dem. Är det inte att visa bort dem från den större gemenskapen? Men jag vet inte – jag tycker det är ett sätt att bejaka våra olika behov som församlingsmedlemmar. Jag menar, om någon av en eller annan anledning inte kan sitta i kyrkbänken, är ju hen inte mindre inkluderad för det. Och när prästen går upp i predikstolen eller kören sitter på läktaren är de ju likafullt delaktiga i gudstjänsten för det. Kanske vi bara behöver tänka lite bredare kring hurudana uttryck det tar sig, när olika människor firar gudstjänst.

Efter att ha analyserat mitt barn under påskdagsmässan, frågar jag mig om det har varit enkelspårigt att tro att barnens oförmåga att komma till sin rätt i gudstjänsten bara handlar om en neomodernistisk ovana att följa konventionaliteten. Kanske barn helt enkelt behöver få leva ut sin gudslängtan på ett fysiskt sätt? Kanke barnens ord kommer till korta, kanske de gestaltar sina frågor och tankar med andra medel? Kanske en liten människa behöver få hoppa och studsa ut känslostormen som växer inom en liten, när trumpeterna ljuder att livet vann och dess namn är Jesus?

Ja, kanske stora också, förresten?

Om jag inte får plats med hela mig i gudstjänsten, utan är tvungen att förkrympa mig för att få vara där, så kommer jag varken att mogna som människa eller kristen. – Martin Modeus

, , ,

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *