Senaste lördag begicks/firades/var/hände (ja hur säger man egentligen med ’världsliga helger’?) Earth Hour med idén att under en timme släcka lamporna och så kanske både spara energi men mest av allt sätta ett tecken för att vi borde se över vår förbrukning av energi.
Som allt i världen har ett sådant evenemang med sig sånt som kan räknas till plussidan och sånt som kan räkas till minussidan för miljön. Nån kritiserar aktionen som allt för löjlig och overksam, och nån har påpekat att när alla sitter och myser hemma i levande ljusens sken kan också det vara dåligt för klimatet, att det inte (automatiskt) är CO2 -neutralt, beroende på ljusens material, och så händer det ju också mera olyckor när det är mörkt.
Men idén är ju kanske ändå mera att åstadkomma nånting i människornas huvuden först och inte i miljön. Och det tycker jag är en bra poäng. Visst behöver vi kunskap och mera kunskap om hur miljön, naturen funkar. Den verkar vara mera invecklad än somliga vill påstå. Och så behöver vi ändra våra liv. Och lösningar för (eller bättre: vägar vidare med) våra problem kommer säkert att vara delvis tekniska och delvis natur(en)liga eller blandningar av båda. Men det största miljöproblemet finns sist och slutligen ändå mellan människornas öron: att vi tänker för lite, och för mycket på oss själva, och inte så globalt som vi nu bara är. Att vi inte orkar eller ids.
Vi är symboldjur och för att väcka tankar kring ämnet och inspireras är det kanske bra och viktigt med sådana märkes- och minnesdagar.
(Kolla också FN:s sida med olika märkesdagar.)
