Förra veckan, den 16 mars 2017, erkändes Whanganui-floden i Nya Zeeland som en juridisk person. Reaktionerna har naturligtvis omfattat allt mellan jubel och fullständig oförståelse. Och en knepig fråga är det. Den aktualiserar (eller problematiserar) mycket av sånt vi håller för självklart – och som kanske är entydigt bara tills vi börjar våga fråga: vad är det egentligen? Kan en flod vara en person? Kan den ha rättigheter? Skyldigheter? Eller är den en sak, ”bara” vatten? (Läs psaltarpsalm 98 och fundera!)
Innan man avfärdar sådana frågor alltför snabbt som löjliga lönar det sig att komma ihåg att det inte är så hemskt länge sedan som samma frågor diskuterades angående barn (eller kvinnor, slavar, otroende, mörkhyade…) – kunde de betraktas som personer med samma rättigheter som ’bleka manliga kristna’?
Var vi än landar med frågan om en flods personlighet måste vi lära oss att vatten inte är ’bara vatten’. Det är livets grundämne på vår planet. Det binder ihop allt levande. Hur vi använder vattnet har återverkningar på våra liv. Tillgång till rent vatten är en måttstock för det mänskliga samfundets (o)rättvisa (och därför också ett ämne för ekofastan.)
Om inte för något annat borde vi som kristna har stor respekt för vattnet som i dopet förmedlar till oss evangeliet om en Gud som skapar, befriar och gläder. Det kan jag meditera nästa gång jag dricker vatten, tvättar mig eller beundrar rimfrostens eller daggens konstverk i gräset.
Och sedan ska jag laga den där droppande vattenkranen därhemma. Och kolla vessabyttan, den kan visst justeras till sparsammare spolning.
P.S. Igår, 22 mars var den internationella vattendagen. Bekanta dig med FN:s vattensida.
