Under färden tillbaka till Vasa efter att ha spenderat jullovet i södra Finland, hade jag många tunga väskor som sällskap i tåget. Med kliande yllemössa och fuktig rygg släpade jag ner dem på perrongen vid en mellanstation för att sedan fortsätta min resa med nästa tåg. Redo att ta mig an följande etapp inser jag att mina vantar kommit bort någon gång på färden. En suck av frustration, en blick mot trängseln i tågdörren jag just klämt mig ur och två minuter till nästa avfärd. Vantarna får vara.
Men plötsligt ser jag något rött som viftar i dörren. Mina vantar! En person kommer snabbt utspringande ur tåget, ger mig vantarna, och försvinner snabbt in i tåget igen innan vagnarna börjar rulla vidare. Jag hann knappt reagera på vad som hände, men mina vantar var plötsligt i min ägo igen.
Egentligen var själva gesten inte så stor eller häpnadsväckande, men just där och då skonade det mig från både frustration och kalla fingrar. Men mest framträdande var ändå min förvåning att den här anonyma främlingen faktiskt utförde den här vänliga gesten. Eller snarare, sorgligt att jag blev så förvånad.
Jag har märkt att jag blivit allt mer misstänksam och inte längre vågar lita på människors välvilja och agendor. Den rådande samhällsklimatet och några incidenter har bekräftat att människor inte vill spela i samma lag, har gjort mig skeptisk. Därför är jag glad över att jag blev utsatt för den här vanthändelsen och den vänliga främlingen. Hen kom och påminde mig om att det är så mänsklighet och välvilja ser ut i sin allra renaste form.
Även om det ibland känns naivt att tro på människans välvilja, är det viktigt att vi skapar förtroende för varandra. För litar vi inte på varandra skapar det ännu mer misstro och fientlighet. Jag vill så gärna tro att vi människor håller varandra om ryggen. I stället för att vara misstänksamma måste vi utmana människans godhet och givmildhet. Och plocka upp varandras slaskvåta vantar.
