En mager hand drar mig tillbaka, precis innan jag skall vända ryggen till.
”Lova att du aldrig glömmer oss” säger han.
Landet delas mellan sönerna i de flesta stammar i Kenya när fadern går bort. Hatad av sin far blev Onyango tilldelad det sämsta av land, då markerna delades upp mellan bröderna. Halva hans kropp var förlamad och haltande gick han omkring och visade sitt hem för mig. Landskapet var kuperat och stenbumlingar stod staplade om varandra. Med en svepande gest berättar han för mig om varje klippa och frukt i hans ägo, men ingenstans fanns den bördiga mark som ger så många andra familjer trygghet. Ingenstans fanns det frodiga livet. Familjen sover bland getterna, som inhyser hans vardagsrum om nätterna. Köket är på utsidan. Det var inte en gåva hans far gav honom, det var en förbannelse. Att utvisas till en död plats och skapa ett liv där är en bannlysning. Här är livet brustet på grund av en förlamad hand, en bruten vinge.
”Jag lovar” säger jag.
Många av pojkarna som bor på gatan eller i soptipparna i Kenya har blivit utslängda av en fadersfigur i hemmet. I många fall har en pappa som uppgift att dela sin mark jämnt mellan sina söner. Där skall de bygga sin egen hydda och växa upp med en egen familj. Vidare skall dessa söner ge bort sitt land till kommande barn. I Kenya är land dyrt och att ge bort en del av sitt eget land blir givetvis en ekonomisk fråga. Flera av gatubarnen har blivit bortkörda om de kommit från hushåll med en ensamstående moder. I barndomshemmet kan fadersfigurer ha vägrat att ge arv och att slänga ut pojkarna kan vara den lätta vägen ut. Med andra ord är pojkarna i de Kenyanska hemmen en ekonomisk börda.
En av de utslängda pojkarna hittade jag i slummen. Hans kläder var slitna, men han sken upp i ett leende. Han hade Downs syndrom och tillbringade sina dagar på soptippen. Där var maten lättillgänglig, om än rutten. Vännerna var nära, men inte alltid var vänliga. Det slog mig plötsligt att detta barn troligen blivit övergivet på grund av sitt handikapp. Det är tungt att inse, men han var inte endast en ekonomisk belastning, men också oönskad.
Ibland tänker jag tillbaka på Onyango och hur jag lovade att inte glömma honom. Men varje gång jag tänker på det känner jag mig så liten.
Vad är det egentligen att minnas någon, då man inte gör något annat?
