”Jag önskar att jag var ett mumintroll så jag kunde sova bort de här månaderna”, sa min klasskamrat i dag medan vi såg himlen skymma på andra sidan fönsterrutan. Trots det stundande mörkret var dagen långt ifrån över för oss – vi åt ju just lunch. Men iakttagelsen sög ut energin ur oss båda lika kraftigt som en dementorkyss. Varken min klasskamrat eller jag var unik. All energi och livskraft tycktes rinna ut ur hälften av alla som satt i universitetets matsal. Jag önskar att jag inte skulle vara så påverkad av väder, att jag skulle kunna bejaka alla temperaturer och timmar av solljus. Men *poff* säger det bara och min kropp är redo för läggdags i takt med att solen går ner.
Den här vintern har jag medvetet försökt bemöta årstiden med en större öppenhet än tidigare. Jag har försökt att inte bli allt för provocerad av alla vinterromantikers snötäckta uppdateringar på sociala medier och intalat mig själv att kylan inte värker lika kraftigt i kroppen bara man använder dubbla strumpbyxor och vantar. Och att mörkrets påverkan enbart är frågan om inställning. Jag har verkligen försökt skjuta bort tankarna, verkligen försökt. Men med ett par dagar kvar av årets deppigast månad, kan jag inte längre hålla mig.
Jag ligger varje morgon i min säng och väntar på ljuset förgäves. Men jag måste stiga upp ändå, ta min dubbla dos av D-vitamin och cykla till skolan genom snön, snålblåst och mörker. Jag måste också vara lika produktiv som under resten av året. Jag måste genomlida de här månaderna, för det gör alla andra. Jag googlar luthersk arbetsmoral och försöker hitta bevis för att vi misstolkat den. Att det egentligen står att vi bara behöver vara flitiga under dygnets ljusa timmar och att vi sen får ligga under täcket och dricka glögg eller umgås med vänner. Men Luther besökte troligen inte Finland medan han utvecklade denna filosofi.
Gång på gång undrar jag(och säkert många andra): Varför ska vi, generation efter generation, genomlida istället för leva största delen av året? Om det är något som kommer att ta kål på oss snabbare än pesten så är det dagens förhöjda prestationskrav i kombination av vintermånaderna. För det vi håller på med är ju egentligen helt galet. Eller?
Hur som helst så torde min hopplöshet vända en aning om ett par dagar. Eller i alla fall hoppas jag det. För hur mycket jag än må avsky vintern, så vet jag inget bättre än julen. Tacka vet jag att julen. Som jag har väntat! (Och som jag har väntat på att säga hejdå åt november)
