Vardagstro och söndagstvivel

#viväntarjul

En tillräckligt bra jul

30 Nov , 2016, 18.00 Mia Anderssén-Löf

 

Adventstiden började. Som i en handvändning förvandlades den dystra novembertrötta staden till en stad som tindrar och väntar.

Mitt adventsfirande började i min hemby, dit jag var inbjuden för att utlysa julfriden vid den årliga tändningen av julgranen. Det var som att göra en tidsresa. Luciatåget från byskolan sjöng julsånger, en lärare höll tal, en jultomte gick runt och bjöd på pepparkakor, vi dansade ”räven raskar över isen” runt granen. Det var bara Malin i ”Vi på Saltkråkan” som fattades.

Jag hade blivit ombedd att säga något om julens budskap och något kritiskt om konsumismen. Jag tänkte noga igenom vad jag ville säga, för att inte orsaka en ny #tomtegate.

Det är en gåva jag unnar mig själv i mitt arbete, att ta mig tid att tänka och bara säga det jag vill säga, det som känns ärligt och meningsfullt för mig personligen. Det är en förutsättning för att jag ska orka och trivas med att vara präst. Because you’re worth it. Du, som lyssnar på mig, som ger mig förtroendet att tala till dig, är värd att få ta del av tankar med tyngd i, inte fjäderlätta klichéer, hur vackra sådana än kan vara. Och jag är värd att få avsluta en arbetsdag med känslan av att jag fångade den. Att jag sen bara är jag och att skorna ibland käns några nummer för stora är en fråga för sig. Man kan bara göra sitt bästa.

När jag nu sa det kommer jag att tänka på min vän psykologen, som brukar säga att man ju faktiskt inte alltid behöver göra sitt bästa. Ofta räcker det med att man gör något bra. Tillräckligt bra. Hon brukar säga att man måste fråga sig när och på vilka områden man vill göra sitt bästa. För ingen räcker till för att göra sitt bästa överallt och alltid.

Nu inser jag att jag kunde ha pratat om det när jag utlyste julfriden över Bennäs. Advents- och jultiden är full av situationer då man kunde göra sitt bästa.

Man kunde julstäda maniskt. Man kunde duka upp ett julbord som är både traditionellt och kreativt. Man kunde göra hemgjorda julkort.  Man kunde köpa julklappar som ingen visste att de önskade sig, men i ögonblicket de öppnar det omsorgsfullt utvalda julpappret inser att det var det som fattades dem. Och medan man förverkligar den här utopin, kunde man njuta av någon julkonsert, tankfullt betrakta adventsljusstaken och i största allmänhet, uppleva julfrid. Oj, vad jag blev trött, bara av att tänka på det.

Och om ett julfirande á la Carl Larsson vore inom räckhåll, så försvåras ofta Projekt Jul av trassliga relationer, motstridiga förväntningar, säsongsinfluensa, ekonomiska realiteter och annat som det inte finns någon quick fix för.

Och mot den här bakgrunden blir min väns kritiska förhållningssätt till idén om att göra sitt bästa som ett evangelium. Jag måste ju faktiskt inte baka ett pepparkakshus. Jag måste inte se julklapparna som ett kärleksintyg. Julbordet måste inte vara fullkomligt, kanske det räcker om alla får äta sig mätta på något som de tycker om. Det kanske får så lov att räcka med en jul som är good enough.

Om jag funderar lite kritiskt på allt som jag måste, kanske jag kan få den julfrid som min kropp och min själ behöver. För hur mycket julfrid som än utlyses runtom i byar och städer, hjälper det inte så mycket till om en inte utlyser julfrid inom sig själv.

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *