”Eftersom du läser den här boken är sannolikheten stor att ditt hjärta är brustet.” Jag bläddrar i en bok om sorg, och inledningen känns som en kalldusch. ”Brustet” låter så definitivt. Som om något som en gång var aldrig kommer att bli igen. Som om jag aldrig kommer att bli mig själv igen.
Och kanske är det just så det är. Kanske det är det som är så skrämmande. Inte bara insikten om att allt kan tas ifrån mig i vilket ögonblick som helst, utan också att stormen inte bara vräker sig mot mig, utan också rasar inombords, kastar omkull och ställer på ända. Gör mitt inre landskap oigenkännligt.
Men kanske gäller det också sorg, att sanningen gör en fri. När en accepterar att något är oåterkalleligt förändrat – brustet – kan en börja hitta sig fram i oredan efter stormen. Vad är helt? Vad kan repareras? Ingen kan säga att det är lätt. Bland bråtet hittar man spillror av det som var, minnen. Längtan, saknad. En sval vind smeker kinden.
Sval, inte kall. För helt kall kan jag aldrig uppleva en vind som talar om att jag älskar. Den jag älskar är kanske inte här längre, men eftervärmen berättar om kärleken.
Allhelgona närmar sig och #jagtänderljus. Den som uppfann stearinljuset insåg knappast vilken gåva hen gett mänskligheten. De flackande lågorna i novembermörkret formulerar det orden inte räcker till för. Clifford Geertz skriver att en symbol är ”ett föreställningarnas transportmedel” – något som bär ett innehåll som språket kommer till korta inför.
Det sköna med en symbol – som en ljuslykta – är att man inte behöver precisera innehållet. Just därför kan den rymma mer än orden. Därför kan vi mötas kring symbolerna – en och samma symbol kan bära både ditt och mitt innehåll. Så kan ett ljus vid en grav rymma många människors olika tolkningar, känslor och frågor.
Och ljushaven på gravgårdarna berättar, vemodigt, att ingen är människa ensam. Döden är en ofrånkomlig del av livet, och därigenom är sorg det också. Men tillsammans kan vi möta den.
