Den här allhelgona tänder jag inte ljus för min sorg och saknad. Jag har tillsvidare varit skonad från nära sorg under min livstid, så kan inte dela med mig av någon personlig erfarenhet. Däremot har många i min närhet inte skonats. Det är deras sorg jag tänker extra mycket på den här veckan.
Allas sorg ser olika ut och det ska finnas utrymme för att kunna hantera sorgen bortom ett utstakat mönster. Men det är också därför det är svårt att stå bredvid sorgen och vara just den vän som behövs då. Hur är jag den jag vill ha där när döden kommer nära mig? Jag vet inte.
Jag önskar att det fanns en instruktionsbok med alla rätt svar så man slapp göra fel. Sorg kan vara så abstrakt och skrämmande så att även den välvilligaste gör snedsteg. Jag har stundvis varit feg i min förvirring att göra rätt, och fokuserat mer på min egoistiska rädsla. Något jag alltid kommer att ångra. Varje gång står jag där med telefonen i handen och hopplöst försöker hitta de rätta orden. Varje gång känns det lika hopplöst. För det finns inga ord som magiskt gör allting bra.
Sorg är obekvämt, och det är lättare att undvika än att möta. Men det är tusen gånger värre att inte skicka det där meddelandet.
