Som alltid när vi är inne i ett stort shoppingcenter kniper det till i blåsan efter några minuter. Frun ser på minen och kroppshållningen att jag behöver hitta ett ställe som skänker lättnad och suckar. I kön framför mig till betaltoaletten står en luggsliten varelse. En som har sitt dagliga kontor på en parkbänk. En som inte är så noga med vad han äter, om han alls äter ens, måltiderna intar han helst i flytande form antar jag som för dagen är välklädd, väldoftande och välgödd. Han är det inte. Jag anser att alla människor har lika värde, vi råkar bara ut för olika saker under vår livsvandring, vi gör olika val och jag lär mig något av varenda människa som jag möter, det tror jag på.
Dörren till toaletten öppnas och en medelålders man kommer ut. Han som är före mig, den slitne, är inte riktigt alert enligt min åsikt, han låter dörren till betaltoaletten glida igen. Om jag hade stått först hade jag snabbt lagt en fot mellan dörren och slunkit in gratis. Men inte han. Långsamt, värdigt, går han fram till dörren. Lägger utan brådska slanten han hållit klar i sin solbrända hand i dörrautomaten och går in. Allt detta tar bara några sekunder. Jag står med en massa tankar snurrande i huvudet när jag märker att mannen som kom ut från toaletten ser på mig. Han såg det som hände och jag känner att han vet vad jag tänker. Hans ser ut som en helt alldaglig man i 60-års åldern med ett öppet ansikte och en mycket mild blick som ser rätt igenom mig. ”Såg du? Såg du hur han handlade? Vad hade du tänkt göra? Och vad tänkte du om honom för en stund sedan?” säger hans ögon, utan att anklaga, bara konstaterande. Allt detta skedde på några korta ögonblick men jag kommer alltid ihåg det. Mera tid än några korta ögonblick behöver inte änglarna.
