Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Vad en femåring ser

28 sep , 2016, 14.09 Mia Anderssén-Löf

 

”Mamma, varför måste jag ha cykelhjälm? Jag har ju en skyddsängel.” Så konkret kan en femårings tro vara. Jag är avundsjuk.

Själv har jag både cykelhjälm och försäkring. Jag tror på Gud, men jag tror också att förnuft är en Guds gåva. Liksom samhällsordning, med trafikregler och räddningsväsende. För mig gör det detsamma om det är en ängel eller ett stoppljus som skyddar mig. Oavsett vilket har jag ju Gud att tacka för det goda i mitt liv. Allt det goda. Som det, att jag kommer hem så jag kan steka köttbullar och koka spaghetti.

Jag är inte fem år längre. Ibland önskar jag att jag var det. För när det gäller tro har femåringar en stor fördel: deras tankevärld är inte fastlåst i logik och argument. För en femåring kan en ängel vara en lika konkret och oproblematisk realitet som Nilsson i grillkiosken. För en femåring kan en skyddsängel vara all livsförsäkring en behöver.

”Guds rike tillhör sådana som de”, sa Jesus om barn och tro. Det förvånar mig inte. Barn har förmågan att se att tro är verklighet. Och deras tro hjälper mig att se. Kanske är det som filosofen Esa Saarinen skriver: ”Ihminen ei usko vasta kun näkee, vaan näkee vasta kun uskoo.”

Den självklarhet med vilken barn talar om änglar, himmel, uppståndelse eller något annat från trons område utmanar mig. Kan jag tro, som en femåring tror? Kan jag lita på Gud och hans kärlek, som en femåring gör? Eller fastnar jag i eleganta resonemang om lidandets problematik och psykiska försvar?

Änglar snurrar i mitt huvud nu eftersom det är Mikaelidagen på söndag. ”Barnens och änglarnas dag”, som firats sedan medeltiden. Den bär namnet efter ärkeängeln Mikael, ”den store änglafursten”, som nämns i Bibeln.

För många är änglar ett av de vardagligaste uttrycken för tro. De små porslinsänglarna och bokmärkena som finns i varje varuhus för inte tankarna till någon stor änglafurste, direkt. Ska jag vara ärlig har jag ända sen jag var liten upplevt de traditionella änglabilderna som problematiska. Jag menar, en rundkindad liten kerub, som ligger och slappar på ett moln med blicken i fjärran… Man tycker en ängel skulle ha viktigare saker för sig.

Men oavsett hur en visualiserar änglar, tror jag det är bra att omge sig med bilder och symboler som påminner om att Gud när nära. Att vår verklighet och Guds verklighet är en och samma. Att vi är burna, från ögonblick till ögonblick. Att någon ville oss och älskar oss.

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *