När min arbetsdag är slut börjar mitt liv som vardagskommentator. Tvååringen vill veta och förstå allt. Vad är det där? Vad heter den? Vad gör du, mamma? Jag pratar och berättar, kommenterar och förklarar. Jag försöker ha tålamod och svara – jag vet ju att han vill någonstans med sina frågor. Han söker pusselbitar till sitt pussel, han vänder och vrider på dem för att få dem att passa i sin bild av verkligheten.
”Frågan är rätt ställd”, brukar min professor säga. Det tog sin tid innan jag förstod vad han menade. Är en fråga inte bara en fråga? Hur kan en fråga vara rätt ställd? Betyder det att den också kan vara fel ställd?
Men nu tror jag att jag förstår. Frågan riktar svaret. Frågan ger ramar för svaret, frågan leder tankarna. Om frågan är rätt ställd förtydligar den. Kanske vidgar den också tankespektret.
En bra fråga belyser, ger perspektiv. I bästa fall lär sig både den som frågar och den som svarar något nytt. I bästa fall blir världen mer nyanserad för båda.
Därför vill jag aldrig sluta fråga, jag vill aldrig avbryta diskussionen, inte ens då jag diskuterar åsikter som jag aldrig kommer att kunna acceptera. Kanske jag ändå kan klura ut hur hen kommit till en så – i mitt tycke – felaktig slutsats? Kanske mina frågor kan visa på ihåligheter i tankegången?
För om alla som inte håller med lyfter händerna i vädret och går, lämnas extremisterna att i lugn och ro odla sina svartvita frön. Om ingen bjuder dem att problematisera, förklara och argumentera, kan de manipulera tillväxtförhållandena för sina idéer tills deras verklighetsuppfattning är så förvriden att ingen utifrån förstår.
I en artikel efterlyser barnombudsmannen Tuomas Kurttila ”bollplank” som ifrågasätter, bemöter och konfronterar extrema tankar hos ungdomar. Med andra ord, samtalar med dem.
Ska vi göra det – bemöta och ifrågasätta – räcker det inte med att förnärmat avfärda extrema tankar: ”Sådär kan man ju inte tänka”. Jag förstår reaktionen – jag är också desillusionerad av hurudana värden en del finländare ger uttryck för idag. Men jag tror inte extremismen kan motverkas enbart genom lagstiftning och myndighetsåtgärder. Jag tror att kampen för de goda värdena vinns på gräsrotsnivå – där vi stöter och blöter våra åsikter – i kafferum, i skolklasser, på gårdsplaner, i bybutikerna. Och den kampen förs genom respektfull dialog – hur illa vi än tycker om de åsikter som förs fram.
