Landskapet fladdrar förbi. Jag sitter på morgontåget på väg hem från en forskarkonferens i Åbo. Vagnen är nästan fullsatt. Tangenter smattrar, papper prasslar. Tre resenärer intill mig har ett arbetsmöte. I mitt huvud försöker jag summera konferensen och konservera frukterna av den.
Det är härligt att se hur forskare lyser upp i varandras sällskap. Hur åldersklyftor, språkbarriärer och kulturskillnader inte betyder någonting, när det finns en delad passion för mesopotamiska hjältemyter eller biblisk redaktionshistoria. Upptäckarglädjen är starkare. Människor försjunker in i samtal, dansar tankeutbytets dans. Kaffet svalnar i kopparna.
Jag funderar på hur det kommer sig att avstånden mellan människor ter sig så korta i somliga sammanhang och så långa i andra.
Hur kommer det sig t.ex. att gemenskaper så ofta begränsas till en viss åldersgrupp? Som om det vore en förutsättning för goda samtal, att människor hör till samma ålderskategori? Så kan en känna sig för gammal för ungdomsarbetet, men för ung för syföreningen. Eller för gammal för gospelkören, men för ung för manskören. För att ta några exempel.
När jag samtalar med andra forskare ser jag det som en tillgång att vi är olika. Just därför att vi är olika och närmar oss en fråga från olika håll kan nya insikter födas. När jag får låna en annans glasögon kan jag få syn på något jag inte hade upptäckt på egen hand.
Jag tänker att det förhållningssättet också kan överföras på församlingslivet, ja, varför inte på livet i största allmänhet: att skillnaderna mellan människor inte behöver försvåra goda möten, utan tvärtom kan vara ingångar till dem.
Vilketdera det blir hänger väl samman med hur jag tänker om skillnaderna mellan oss. Tror jag att andra kan hjälpa mig att se något jag idag inte ser? Är jag ödmjuk nog att ta emot? Är jag generös nog att ge?
