Är det provocerande, att bära ett kors? I Sverige är debatten livlig kring initiativet #mittkors, som uppmanar människor att ”med stolthet bära korset runt halsen” och på så sätt ”ta ställning för världens förföljda kristna”. Svenska kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg skrev att ”uppmaningen känns uppviglande och okristlig”, vilket en av initiativtagarna upplever ”så orimligt att det inte går att bemöta”. Kvällspressen talar om ett ”storbråk inom kyrkan”.
Och jag vet inte, från den här sidan av Kvarken är det svårt att ta ställning till hur stor frågan är för Svenska kyrkan. Jag kan tycka att ett inlägg som börjar: ”Alltså, jag vet inte”, och har frågetecken efter alla kritiska kommentarer, låter mer som ett tankefrö än ett officiellt ställningstagande, även om det skrivits av en kommunikationschef. Kanske är uppståndelsen lite ur proportion. I ett senare blogginlägg utvecklar Sjöberg:
Korset ger mig trygghet, stärker mig i min kristna identitet och är en ordlös kommunikation. Jag bär mitt kors med stolthet. […] Jag är orolig för att korset blir en distanserande markör, som delar in oss i ett vi och ett dom, och inte det hoppets tecken som jag menar Jesus står för.
Därför tycker jag att tolkningen av Sjöberg är lite väl pressad, när t.ex. Ann Heberlein drar slutsatsen att ”kyrkans ledning vill inte längre leda ett kristet samfund”. Man kan fråga sig, som Joel Halldorf, om det är så att Svenska kyrkan inte kan vinna.
Men när det gäller själva frågan, finns det en aspekt som för mig överväger alla andra: att det är en grundlagstryggad rättighet att bekänna, utöva och uttrycka sin övertygelse. Till exempel genom att bära ett kors.
Om då den som bär ett kors direkt eller indirekt ifrågasätts – ”vill vi dra saken till religionskrig?” – blir hen tvungen att försvara sitt religiösa uttryck, motivera det. Jag antar att de flesta kan det, och kanske också gärna gör det. Men man ska inte behöva göra det för att intyga att man inte är på krigsstigen. Det ska räcka, att det är en mänsklig rättighet att ha en tro och uttrycka den.
Det tycks mig också som om vi kristna i Norden ser behovet av religionsfrihet tydligare när det gäller andra religioner. Att en muslim vill bära hijab eller en jude kippa, det respekterar vi. Men att bära ett kors… det kan provocera.
Jag tänker att om vi tar religionsfriheten i försvar bara när det gäller en del uttryck, så urholkas den. Då är religionsfriheten i praktiken underställd opinionen, och då har en bärande balk i det demokratiska samhället murknat.
Kanske det provocerar någon att jag bär ett kors. Redan på Bibelns tid var korset dårskap för en del. Men hellre än att undvika de mötena, kan bra samtal börja där. Om korset provocerar – varför? Vilka associationer och tankar väcker det? Och hur ska vi leva tillsammans, så att både du och jag får plats, med våra åsikter och övertygelser?
