Andetag

Brexit. I mörka stunder då jag försökt förstå omröstningsresultatet har jag tänkt att det är ofattbart att en nation kan klara av att fatta ett så korkat och kortsiktigt kollektivt beslut.  Och så har jag täbkt att jag inte kan förstå hur beslutsfattarna tänkte som valde att skjuta över ansvaret åt folket och låta det besluta i en fråga som är så komplicerad att bara de folkvalda, om ens de hade förutsättningar att ana vilka följder ett utträde ur EU kan få.

De första resultaten syns redan. Det rapporteras om att de ekonomiska följderna har varit katastrofala. Den är en sak, en ganska stor en. Men, påstår jag, inte den största.

Än mer oroväckande anser jag är att många britter verkar tro att de har röstat för stängda gränser och mot öppenhet. Att de verkar tro att de röstat om huruvida de vill ha invandring eller inte. Att EU för dem verkar vara lika med invandrad arbetskraft, inget annat.

Det är fruktansvärt och skräckinjagande att på nätet läsa inlägg av britter som verkar tro att beslutet att lämna EU gör deras rasism legitim, att deras rasistiska beteende nu är rumsrent. Är det det här vi i framtiden har att vänta av Europa? Stängda gränser, misstänksamhet och öppet förakt mot allt som känns främmande? Är det så vi vill ha det?

En sak som ur ett finskt perspektiv är skrämmande är att ett dumt beslut verkar ge vatten på kvarnen för dem som ivrar för ett annat, att de som i Finland talar för stängda gränser, för att lösgöra oss från EU, säga adjö åt öppenhet och en fri rörlighet nu vädrar morgonluft, ser en chans att skapa ett drömsamhälle byggt på fientlighet, rasism och rädsla för allt det som för dem känns obekant. Det är obehagligt.

Redan nu pågår namninsamlingar för finskt EU-utträde. Tyvärr.

Det dummaste vi som nation kan göra är att följa Storbritanniens exempel. Det här torde vara självklart. Vi kan inte rimligtvis ha något att vinna på det. Vi får bara be och hoppas att våra beslutsfattare när den dagen kommer tar sitt ansvar och vägrar låta folket besluta i en fråga de saknar förutsättningar att fatta ett vettigt beslut i. Så är det och det får vi leva med.

Det är skrämmande tider vi lever i. Någonstans innerst inne känner jag en viss oro för EU, för att unionen efter Storbritanniens utträde kan komma att upplösas. Men, jag vill tro att så inte händer. Jag vill tro att vi nu vaknat och insett att något måste göras, att unionen är beredd att gå till bottnen med sina problem och brister och att det som hänt är början till något nytt och bättre. Och så vill jag tro att Storbritannien en dag återvänder. Låt det bli så.