Jag åt grillchips igår. Det smakade Nilsas, sade en kompis häromdagen. Jag förstod precis. För inget chips smakade så gott som grillchipset som man knaprade i sig mellan varven på alla fartfyllda läger på Nilsas. Det kändes stort och lite busigt när man anlände nervöst till lägergården med packningen och chipspåsen i varsin hand. Det var viktigt att noggrant ransonera chipsen så att den skulle räcka hela lägret åt en själv och sina vänner.
Men Nilsas handlar inte enbart om grillchips för mig. Egentligen började min historia med lägergården långt innan jag förstått storheten med chips. Det började med besöksdagar för att hälsa på pappa. Det var spännande att se alla ungdomar som var mycket äldre än jag och att smyga in till pappas ledarrum dit ingen annan hade tillträde. Redan när jag var långt under skolåldern började jag drömma om att få åka på läger.
Som tur var fick jag några år senare mitt första riktiga möte med Nilsas i form av församlingens barnläger. Jag stormtrivdes i lägerbubblan. De kommande åren gick därför åt till att vänta på nästa sommars läger och grillchipspåse.
Genom åren har det blivit många läger på Nilsas i egenskap av både deltagare och hjälpledare. Det är många Sibboungdomar som fått uppleva sitt första riktigt jobb på lägergården, också jag. Där fick jag prova på att ta ansvar och känna att någon har förtroende för mig, vilket man inte ofta får uppleva mitt i tonåren i andra sammanhang.
Jag är nog lite avundsjuk på alla som får åka på läger till Nilsas i sommar och uppleva lägerbubblan.
