Andetag

På måndagen kom beskedet om vem som får sin studentexamen om ett par veckor. Samtidigt börjar tiden för alla inträdesförhör för vidareutbildning närma sig. Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på den tiden för fyra år sedan då jag själv stod där utan att veta vad som väntade i framtiden och försökte göra vettiga beslut.

Jag var nitton år och rädd att välja fel, bli kvar och inte kunna stoltsera med en prestigefylld och användbar examen i framtiden. Jag visste inte vad jag var bra på och vilka mina styrkor var. Istället satte jag allt för stort fokus på att dölja mina svagheter. Jag var livrädd för att någon skulle upptäcka det jag inte kunde och på så vis verka ointelligent.

För att undvika att välja helt fel valde jag att söka in till en handelshögskola. Det kunde ju inte gå fel. En ekonomiutbildning öppnar många dörrar och ser bra ut på pappret. Och visst är det så. Ekonomer behövs alltid och möjligheterna är oändliga. Men, visste jag något om vad ekonomistudier innebär? Nej. Var jag intresserad av ekonomi? Inte speciellt. Var jag bra på matematik? Nej. Hade jag reflekterat över de tidigare nämnda frågorna? Nej.

Jag ångrar inte mitt val. Jag har lärt mig väldigt mycket som jag kommer ha stor nytta av i framtiden. Dessutom har ett genuint intresse för ekonomi vuxit fram tillsammans med den nya kunskapen. Men mitt val gjordes enligt fel premisser. Jag valde att studera något jag inte hade talang eller stort intresse för. Jag började studera något som kändes nödvändigt. I en dimma av post-studentskrivningsstress valde jag enligt vad jag trodde var det vettigaste. Jag valde något som socialt sätt inte kunde gå fel. Men jag glömde helt bort att inkludera mig själv i det valet. Istället för att söka något som jag var bra på försökte jag reparera mina brister. Jag kände ett enorm behov av att bevisa för mig själv och omvärlden att jag kan studera vad som helst. Skolan hade ju varit så lätt tidigare, varför skulle det inte fortsätta så?

Jag har ofta känt mig lite kaxig för att jag studerar något lite torrt och överraskande för min personlighet – nationalekonomi. Det låter tungt. Jag har tyckt om att överraska andra människor med mitt val av studier. Titta, en människa som jag kan också sitta och lösa svåra ekvationer i flera timmar. Men när jag sitter där med gråten i halsen och känner mig sämst för att alla andra förstod varför x och y plötsligt bytte skepnad och betydelse, är jag långt i från kaxig. Min räddning var några kurser journalistik i mellan för att bevisa för mig själv att jag visst klarar av att få riktigt bra resultat ibland utan att ligga sömnlös och riva håret av mig. Sen var jag redo att anta fler självförtroendedödande kurser igen.

Att leva med ett grovt ”duktig flicka”-komplex och obotlig prestationsångest i kombination med studier man inte klarar av att få toppbetyg i är förnedrande för ens självbild. Stundvis har jag trott att jag varit en totalt intelligensbefriad idiot. Min studietid kunde vara mycket smärtfriare ifall jag valt något jag haft talang för. Visst, att jag startade från noll visar att jag har en enorm envishet och beslutsamhet. Men är det alltid värt det?

Mitt tips till alla nyblivna studenter som vill studera vidare är därför – studera något du är bra på eller åtminstone mycket intresserad av. Jag hävdar inte att man alltid ska ta den lätta vägen. Absolut inte. Utan att kämpa och utmana sig själv utvecklas man aldrig. Men det jag vill poängtera, är att man inte alltid behöver ta den allra svåraste vägen. Inte heller den vägen som beslutsfattarna, kompisarna och släkten tycker.