Den här påsken fick jag igen en insikt. En gudstjänst behöver inte betyda en timme av tristess och allvar. För att en påskmässa ska vara högtidlig måste den inte vara stel och pretentiös.
En gudstjänst kan vara människonära, glad, livskraftig och avslappnad. Det kan vara en sammankomst som alla i församlingen kan ta in, och få ut något av.
Ifall jag är riktigt ärlig så tycker jag att de flesta traditionella gudstjänsterna är riktigt tråkiga. Det kan vara att jag inte uppnått en tillräckligt mogen ålder för att uppskatta den konservativa medeltidskänslan som många gudstjänster fortfarande ofta har. Det känns ibland som om den traditionella kyrkan är ett exkluderande sällskap till för en kyrkoelit som jag kanske kommer att tillhöra om 30 år. Men vad ska jag göra i kyrkan tills jag uppnått den mognaden? Är gudstjänsten bara inte till för mig ännu?
Medan jag väntar på att få svar på den frågan kan jag i alla falla skatta mig lycklig för min hemförsamling. Där känner jag mig varken exkluderad eller omogen. Inför söndagens påskgudstjänst hade min församling samlat ihop en gospelkör som också jag deltog i. Det var en salig blandning av människor i alla åldrar från församlingen som var med i kören och som deltog under gudstjänsten. Hela gudstjänsten kändes kyrkan livskraftig och helt rätt. Vi sjöng, applåderade och skrattade. Det var inte enskilda individer som satt i kyrkbänkarna, utan en församling. Så som det ska vara.
Dessutom fick jag förverkliga en dröm jag haft sedan jag första gången såg filmen Sister Act 2. Vem har inte drömt om att få delta i en gospelkör som sjunger ”Joyful, joyful”?
Jag är katolik, så jag inser ju att jag representerar en helt annan tradition än skribenten, men jag höjer på ögonbrynen när jag läser det här blogginlägget. Och så blir jag sorgsen. Ska inte en gudstjänst förmedla det heliga? Och hur kan det heliga någonsin vara tråkigt? Hur kan Lammets måltid (jfr boken med samma namn av Scott Hahn) vara tråkig?
Jag tror inte det är värt att börja jämföra katolska med lutherska traditioner. Vi vet alla att det finns klara skillnader. Det jag vill säga med mitt inlägg är att det heliga kan förmedlas på olika sätt och behöver inte alltid innebära att man håller hårt fast vid alla traditioner som härstammar från århundraden tillbaka(även om jag kan uppskatta traditioner). För att kyrkan ska fortsätta att vara en levande kyrka tycker jag att den ska leva med i tidens anda. Alla som vill gå till kyrkan kan inte förväntas vara stöpta i samma form och uppskatta samma saker.
Jag håller fortfarande fast vid min åsikt att vissa gudstjänster kan vara otroligt tråkiga och intetsägande.
Om det är tråkigt så fattas det heliga. Tror jag.
I både katolsk och ortodox tradition är det heliga i centrum i liturgin. Mässoffret, eukaristin, nattvarden – kalla det vad du vill, men det är det som är kärnan i de gamla kyrkornas gudstjänster. Sen kan man samlas till bön eller lovsång också, men det blir ju aldrig lika grundläggande. Eller lika heligt. Och om det för någon faktiskt blir en bro till himlen är det ju en extra nåd, inte en nödvändighet. Plus att det lägger ett enormt ansvar på den individuella människan som leder bönen eller sången att just inte vara tråkig. Vilket sen leder till krav på förnyelse etc. Men en gudstjänst ska väl inte vara underhållning, utan i första hand en kommunikation med Gud?
På allvar, läs boken Lammets måltid – mässan som himlen på jorden.