I min första text för några veckor sedan nämnde jag att rådgivarna håller våra kor för de miljöfarligaste väsen man kan tänka sig. Jag tänker då på de metanutsläpp kornas rapande för med sig och som skall bidra till växthuseffekten i lika hög grad som världens transportsektor gör. ”Rådgivarna” var ett av mig myntat uttryck för de forskare och lobbyister som med en ivrig medias hjälp på senare tid drivit in våra idisslande husdjur i skamvrån. Köttätandet vill man helst avskaffa. Åtminstone begränsa.
Jag är nötköttsproducent. Vår gård bidrar med ungefär tio ton inhemskt ekologiskt nötkött i året. Är hela vår verksamhet då egentligen förkastlig?
Frågan är delikat och den lämnar mig inte ifred. Från och med när blev kon miljöfarlig? Varför blev den det, om det stämmer? Tidigare nämnde jag att vi håller ungefär samma djurmängd på vår gård som det fanns kor i hela byn för ett halvt sekel sedan. Ko-mängden har alltså inte ökat i vår by. På landsnivå har idisslarna t.o.m. minskat under de senaste femtio åren, bilarna däremot har ökat i antal.
Kan det då vara så att korna äter annorlunda nuförtiden? Bidrar den ökade andelen kraftfoder i intensiv djurhållning till de högre halterna metan i atmosfären? Rapar en 100 ton i året mjölkande ko mera metan än hennes betande mormorsmor på femtiotalet? Michael Mosley, mannen bakom 5:2 dieten hävdar i SVT:s program Vetenskapens värld att det är miljövänligast att äta kött från nöt uppfödda på kraftfoder i gigantiska farmer. Orsaken lär ska vara att kraftfodret är optimerat för att djuren skall rapa mindre metangas. Kon växer också snabbare i kraftfoderfarmen än sin betande syster och metanutsläppskvoten blir då mindre.
I samma artikel där jag läste ovanstående kontrar vetenskapsjournalisten Ann Fernholm att halveringstiden för metangas i atmosfären är ungefär 7-12 år. Därefter spjälks den upp till koldioxid och vatten, sugs upp av gräset vi odlar, som äts upp av kon igen. Kons nettotillskott till atmosfären är enligt Fernholm således noll.
Såhär håller det på om man googlar runt en stund. Beroende på från vilket perspektiv man vill se på saken begränsar man vilka faktorer som tas med i beräkningen för att påvisa miljöpåverkan. I det här fallet kons. Genast när andra faktorer tas med i beräkningen, t.ex. hur kons foder odlats, så får vi helt andra siffror för miljöpåverkan.
Om vi backar lite och tittar på det gamla ängsodlarsamhället så hade kon en alldeles livsavgörande betydelse. Där byggde hela energi inputen i lantbruket på att man samlade in naturgräset och löv från ängarna runt byn. Med gödseln som detta ängsgräs gav efter att korna ätit den under vinterhalvåret kunde man göda de närmare liggande åkrarna och få brödsäd. Här av kommer det gamla talesättet ”äng är åkers moder”. Med en växande befolkning räckte det ändå inte till och det blev hungersnöd och folkutvandring. Sedan kom klövern in i bilden. Klövern har förmågan att binda luftens kväve till marken och ge växtkraft åt odlingen. Den i kombination med växelbruk och skiftesreformer gjorde att produktionen kunde lyftas avsevärt för att klara av att föda befolkningen ända in till mitten av 1900-talet. Sedan kom konstgödseln och förändrade allt.
I och med att man kunde köpa in artificiellt framställda näringsämnen kunde produktionen höjas rekordartat på gårdsnivå. Visserligen reagerade jorden sämre och sämre på bigödningen men det kunde kompenseras med högre givor. När växtodlandet inte längre är beroende av att det finns djur på gården har utvecklingen varit att vi separerat växt- och djurodlingen i landet och fått problem med övergödning av vattendrag. Vi har gått från ett lantbruk med näringsämnen i kretslopp till ett lineärt system där vi köper in näringsämnen i form av konstgödsel, eller konstgödsel producerat djurfoder från tredje land (soja från Sydamerika). Så istället för att säga ”allt kött är hö” kan vi idag säga ”nästan allt kött är olja”.
Så vad borde göras? Är lösningen att vi slutar med djurproduktion totalt? Är inte risken då att vi bara får ett talesätt till som lyder, ”alla växtprodukter är olja”? Faktum är ändå att matproduktionen nog måste ta sin del av ansvaret. Enligt vissa rön står lantbruket för en avgörande del av klimatbelastningen och även som djurhållare förstår jag att vår totalkonsumtion av kött inte ligger på en sund nivå i dagens samhälle.
Så hur skulle det låta med mindre gårdsstorlekar, integrerad växt och djurhållning, lägre köttkonsumtion totalt sett med större andel kött från betande idisslare i förhållande till broiler och gris? Växelbruk med stort inslag klöver och kvävebindande baljväxter och en utfasning av oljeimporten till matproduktionen. Omöjligt? Det är i varje fall vad en grupp forskare i FN:s regi föreslår.
I sin rapport Trade and environment review 2013 (UNCTAD) uttalar sig 50 internationella experter under rubriken ”Wake up before it is too late” om hur världens lantbruk står inför ett paradigmskifte. För att på riktigt nå ett ekologiskt hållbart lantbruk i ett förändrande klimat bör vi i snabb takt gå från monokulturbaserade konventionella fabriksmässiga lantbruk till en mosaik av småskaliga gårdar som kräver mindre extern energi i sin produktion. För att nå dit tror jag att vi alla behövs. Både matproducenter, -konsumenter, forskare och beslutsfattare.
Dethär var min sista text i ekofasta serien. Jag tackar för att jag blev inbjuden att dela med mig av mina tankar. Om någon vill kommentera eller diskutera vidare något av mina inlägg så deltar jag gärna i diskussionen framdeles. Ha en trevlig vår!
Foto: Mats Holmqvist
Självfallet är korna delar av nollsumman. Djur har alltid funnits på planeten. I alla fall länge. Det enda som bryter kolkretsloppets balans är kol som lagrats länge(fossilt bränsle) och inte ingått i kolets kretslopp på länge. Det bildar ett akut överskott, som ur jordens synvinkel är egal, det ordnar sig, men ur mänsklig synvinkel, med dess korta tidsperspektiv är ganska bekymmersamt. Sen hur hysteriska olika begränsat intelligenta människor blir, får stå för dem.
Så har jag upplevt det helt praktiskt på gården. Om vi varje år kör ut kornas gödsel på åkern och skörden från åkern till ladugården, så borde det ju bli ett nollsummespel och fältena i praktiken stora solfångare som bidrar med ren energi.
Hej! Jag skulle gärna höra din syn, åsikt och insikt till vallning av husdjur a la förritiden för att miljön skulle må bättre efter att du bekantat dg med Allan Savory’s teorier https://www.ted.com/talks/allan_savory_how_to_green_the_world_s_deserts_and_reverse_climate_change?language=en. ”Föröknandet” är knappast ett problem i Finland, men väl nog igenväxandet av ängsmarker? Erosion? Mvh Coco
Hej Coco! Tack för att du introducerade Allan Savory! Jag har just tagit del av hans föredrag och det är onekligen oerhört inressant. Det känns så rätt att söka lösningarna på våra problem genom att gå med naturen och inte emot.
När vi började med dikor på vår gård och också stängde in skogen som betesområde var det många, i synnerhet skogstekniker som varnade och sade att träden förstörs av kornas trampande. Det är nu 30 år sedan och senast denna vår har vi stjälpt hundra år gamla granar till byggnadsvirke och det är inget fel på dem. Överhuvudtaget har betesområdet som är 35 ha stort vitaliserats år för år och ser ut som ett parkområde.
I början trodde vi att ängarna måste plöjas ofta för att kornas gödsel fyller opp och bildar tuvor. Men så har det inte gått. Tvärtom har vi ängar som varit oplöjda över tio år och ser hur fräscha ut som helst. Ju längre korna fått gå på området desto högre aktivitet verkar det vara i marken och gräsväxten blir tätare och tätare.
Också med åkrarna har vi märkt att ju längre de odlats ekologiskt desto bättre producerar jordarna och reagerar på organisk gödsling. När vi lagt om åkrar som kommit i vår besittning som tidigare odlats konventionellt tar det 5-7 år innan den biologiska aktiviteten kommer igång på allvar.
Tack för Allan Savory linken! Det var jätteroligt att få ta del av den. Jag är övertygad om att korna och idisslarna har enorma fördelar totalt sett. Att fästa uppmärksamheten enbart på deras metanutsläpp är olyckligt. Idisslarna har den fantastiska förmågan att omvandla för människan osmältbart hö och gräs till närande föda. Betande kor i skog och hagar befrämjar den biologiska mångfalden och binder kol i marken. Vilket Allans föredrag visar fantastiska exempel på!