Doften av vår och torra gator. Ett glädjerus gick genom mitt nervsystem och jag fick lust att fylla mina lungor till bredden med luft och brista ut i ett vårskrik. Vårkänsla i januari. Jag lever.
Jag är inte gjord för vinter, kyla, mörker och snö. Jag kan se det vackra i en fin vinterdag, men jag uppskattar den inte. För varje klädlager jag klär på mig känner jag mig mer fängslad och övervunnen av vintern. Vintern tar makten medan jag desperat stretar emot i hopp om att fånga en stund av ljus.
Jag går på förnybar energi. Jag går på vind, vatten och sol. Inte på minusgrader och hängande huvuden jag möter på gatan.
Alla människor observerar sin omgivning och stadsbilden på olika sätt. Vissa studerar arkitekturen, andra var det går att åka skateboard bäst, stenarna på gatorna, naturen som skymtar i långt borta, skyltfönstren eller människorna som fyller gatorna.
Jag betraktar människorna. Eller i alla fall försöker det.
För hur ska man få ögonkontakt med människor som går med halsdukarna täckta över halva ansiktet och blicken stadigt fäst i trottoaren för att vinden inte ska svida allt för plågsamt mot kinden? Jag krymper varje gång jag möter en huva istället för en blick. Jag samlar på blickar. Att bli sedd. Det är kraftfullt i all sin enkelhet. Att möta en annan människas blick. Men under vintermånaderna är ögonblicken allt färre.
Medan jag gick längs med de torra gatorna på söndagen märkte jag hur de sänkta blickarna sakta höjdes. Vårkänsla.
Men i dag faller den blöta snön igen och lägger sig tungt över gatorna. Men jag lever fortfarande på söndagens vårkänsla.
