Jag tog det första morgontåget in till Hfors. Efter lunch drack vi kaffe med några vänner, med utsikt över viken. Sverigefärjorna låg lugnt förtöjda vid kajerna, som ett par stora träskor på ett vått trägolv.
Det är en frihetskänsla, att kunna föra barnet till dagis, sätta sig på tåget, och efter några timmar stiga ut i vårt lands huvudstad. Tänka sig.
Men jag kände mig inte så obekymrad som jag brukar. Det lär vara oroligt kring tågstationen. Vad gör jag om jag blir utsatt för något brottsligt? Rånförsök, trakasserier? Vad gör jag om jag ser en gatupatrull gå till attack? Vad skulle jag säga, om jag satte mig bredvid en politiker i metron?
Rädslan är en av de största skadorna sexualbrott för med sig, påpekade kriminologen Maria Normann i en intervju för YLE, med anledning av diskussionen den senaste veckan kring trakasserier.
Ja, jag kan känna rädslans kalla vind dra igenom min tankevärld då och då. Men jag tänker inte låta den begränsa min rörelsefrihet. Jag tänker inte filtrera mina intryck av världen genom rädslan. Jag tänker inte låta mig skrämmas.
Men det är ibland lättare sagt än gjort. Rädsla är en så omedelbar reaktion, nästan automatisk, att det är svårt för det kritiska tänkandet att hinna med. Den rikssvenska stiftelsen Gapminder har introducerat factfulness som en strategi för att reducera stress. Ola Rosling, som myntat bergeppet, skriver att factfulness är ”den stressreducerande vanan att förvissa sig om att de åsikter man har grundar sig på fakta” (fritt översatt). Källkritik, i en lite snitsigare förpackning, kan man tycka.
Men hursomhelst är det ett bra redskap för att inte låta rädslan ta makten. Att Jussi Niinistö drar paralleller mellan Köln, Tahrir och Senatstorget behöver inte betyda att det finns ett samband, det betyder bara att han tolkar det så. Och det är en betydande skillnad. Att Juha Sipilä tycker att diskussionen om gatupatruller har blåst ur proportion är hans personliga åsikt, som i sig knappast säger något om omfattningen eller allvaret i Odinfenomenet.
Jag tänker alltså att ju intensivare diskussionen är, och ju kraftigare reaktioner den väcker, desto större anledning att tänka efter och känna efter. Så att rädslan inte tar makten.
