It’s always cloudy except for when you look into the past, diktar Fall Out Boy. Allt är höljt i dunkel, utom det förflutna. När ett nytt år börjar ser jag det så mycket tydligare än annars: att det är mycket litet, om något alls, som är givet när det gäller framtiden. Men ändå gäller det – i luthersk anda – att plantera ett äppelträd idag.
Jag tycker om att fira nyår. Jag tycker om att få en orsak att se bakåt, knyta ihop. Vad hände i år som var nytt, oväntat? Hur tog jag mig igenom det som var jobbigt? Hur har jag vuxit? Vilka var guldkanterna? Och vad kommer svaren på de frågorna att vara nästa år, vid den här tiden?
Nu när nyårsraketerna är avfyrade och marschallerna har brunnit ner, påminner jag mig om att det ju inte är datumet som gör nystarten. Förändringar blir knappast lättare att genomdriva för att de är nyårslöften.
Snarare handlar det om vilja och nåd. Och nåden är ju, som bekant, ny varje morgon.
