Andetag

Argumentum ad antiquitatem kallas det argumentationsfel som bygger på tanken att något är rätt, därför att det alltid har varit så. Tomten frågar traditionellt: ”Finns det några snälla barn här?”

Är du snäll belönas du, men är du inte snäll – ja, vad händer då? Blir du utan? Eller som i sockerbagarsången, är du inte snäll blir du utesluten ur gemenskapen: ”Är du snäller så kan du få, men är du stygger så får du gå”. Den här betoningen klingar falskt i mina öron, hur traditionstyngd den än är. Den skär sig med julens glada budskap om nåd och kärlek.

Jag tycker det är bra att snällhet är ett ideal. Men vad det är att vara snäll är otydligt. ”Snäll” blir alltför ofta en synonym för bekväm och foglig. ”Var snäll nu, nu går jag”. ”Nu ska du vara snäll och göra som farmor säger.”

I min tankevärld måste man ibland vara besvärlig och obekväm för att vara snäll. ”Den som är snäll måste också vara stark”, som Bamse säger. (Ursäkta det återkommande temat i mina analogier – sagor och barnprogram utgör en stor del av mina kulturupplevelser just nu). Ska man vara snäll – i betydelsen kärleksfull och trofast – måste man också ha integritet och mod. Mod att säga ifrån, integritet att dra sina gränser och vidmakthålla dem.

En aspekt av snällhet som jag fortfarande jobbar på är att vara snäll mot mig själv. Det börjar kännas som om det är ett livstidsprojekt, ett danande. Men jag tror att det är svårt att vara snäll mot andra, om man är hård mot sig själv.

Så när tomten frågar: ”Finns det några snälla barn här?” hoppas jag att det vi hör inte är: ”Finns det barn här som lyder?” utan: ”Finns det barn här som visar kärlek och respekt, både för sig själva och andra? Och jag hoppas vi också hjälper barnen att förstå frågan så att det blir ett tillfälle att växa, inte krympa.