Jag räcker inte till för alla tragedier just nu. Mitt nyhetsflöde fylls av sympatier för olika trauman. Antipatier för sympatierna. Nyheterna rapporterar om ett nytt terrordåd, den här gången i Nigeria. Trettiotvå döda. Och där emellan gör Zlatan mål och religiösa samfund marscherar mot hat. Jag blir yr av de tvära kasten; de djupa dalarna och – nåja, att komma upp i jämnhöjd med havsnivån igen.
Jag är också fundersam över hur diskussionerna går. Varför fick Beirut mindre uppmärksamhet än Paris? Är det en kvarleva av ett europeiskt kolonialtänk att visa sitt stöd för de drabbade i Paris? Var Operahuset för sent ute med Tricoloren? Får det ta två timmar för en nyhetskanal att få igång rapporteringen från Paris? Och borde vi inte filtrera våra profilbilder genom ryska flaggan, nu när flygplanskraschen i Sinai visade sig vara ett bombdåd? Vilken färg är Nigerias flagga?
Jag är rädd att vi gör solidaritet till en del av ett varumärke. Vad jag delar – i vilket forum och hur snabbt – berättar hur uppdaterad jag är, hur moralisk jag är, hur kritiskt jag tänker. Solidaritet är något av det starkaste och vackraste mänskligheten har. Jag är rädd att det förminskas till ett retoriskt redskap.
Att jag har en röst i de sociala medierna gör det lätt att glömma att en röst inte är allt jag har. Solidaritet är inte bara ett ställningstagande, inte enbart medkänsla. Häromdan hörde jag skådespelerskan Shima Niavarani säga – parafraserat – att det är handlingarna som definierar den –ism vi tillhör. Men idag vill vi gärna tillskriva oss en identitet innan vi handlat efter den. Eller kanske t.o.m. utan att handla efter den.
Ordet terrorism härstammar från det latinska ordet terrere, att darra. Världen darrar. Jag skälver inombords och ryser. Nu är det tid att glömma varumärket och låta kärlek styra orden och handlingarna.
