Jag kollade nyss en dokumentär som handlar om en judisk man som i sin barndom bodde granne med Hitler. Hitler beskrivs bland annat som mänsklig, vilket han ju måste ha varit i och med att han var människa. Det aktualiserade på ett helt nytt sätt för mig frågan om hur någon på basen av fullkomligt godtyckligt utvalda attribut kan hata en annan, en helt obekant människa så mycket att det för denna någon blir fullt acceptabelt att ta livet av sin medmänniska.
Och jag undrar också om Hitler hatade så starkt på individplan eller om det kanske var de som förintades som grupp han för sig själv kunde försvara att ha ihjäl. När offren sågs som mängd snarare än människa, som ett enhetligt problem gick det att hitta en enkel lösning – var det så det fungerade? Att offren främmandegjordes och avhumaniserades, gjordes lätthanterliga?
Hur jag än försöker kan jag inte förstå hur Hitler kan ha tyckt att det han gjorde var okej. Än mindre begriper jag vad som måste hända i en människa för att en lösning som Hitlers ska kännas bra, vettig, rimlig. Vilket den måste ha gjort för ganska många.
Av allt att döma måste det finnas något – omständigheter av något slag – som gör en människa mottaglig för också den värsta, mest vidriga idiotiska ideologi.
Kanske är det frågan om det där mänskliga som framförallt i början av dokumentären glimtvis skymtar fram i den judiska mannens beskrivning av Hitler. Kanske var det det hans samtid såg och som vi har svårt att föreställa oss eftersom vi lärt oss se führern som enbart ett monster; han var också människa, mänsklig. En av dem som stödde honom.
Jag vet inte.
Men, jag är övertygad om att det som hände för 70 år sedan kan hända igen (det har jag visst sagt förut). Inte minst på grund av att mänskligheten som kollektiv inte verkar särskilt bra på att lära sig av sina misstag och för att det mänskliga av allt att döma gömmer en hel del ont som vi inte riktigt är i stånd att förstå oss på (trots att jag vet vi försöker). Det gör mig orolig att det måste vara så.
Ps. Som kuriosa kan nämnas att den judiska man som dokumentären handlar om, berättar att det var svårt att ta sig ur Tyskland för att de potentiella värdländerna var ovilliga att ge visum åt flyktingar som inte förväntades ”göra nytta” i det nya hemlandet. Låter det bekant?
”Av allt att döma måste det finnas något – omständigheter av något slag – som gör en människa mottaglig för också den värsta, mest vidriga idiotiska ideologi.”
Du tar upp en mycket intressant och aktuell fråga om ondskan. När 9/11 hände sade en känd amerikansk författare Joel Rosenberg, jag minns inte ordalydelsen men tanken var; CIA visste om att araber utbildade sig för planflykt med jetplan, men hade inte fantasi nog att förstå vad den informationen var värd. De kände inte till djupet av mänsklig grymhet, vilket vi i MÖ gör därför att lever med det. Rosenberg är jude, bosatt i USA.
Människan behöver inte omständigheter utifrån för att kunna göra ont, det har hon kunnat i alla tider oberoende av boplats, kultur eller religion.
Hitlers mönster för Holokoust går tyvärr igen i mycket av det som sker idag i MÖ. Först sprids desinformation sedan isoleras gruppen och till sist kommer förföljelse.
Vi har sett något av det samma mönstret när det gäller flyktingarna. Det sprids felaktig information om dem och sedan kommer rökbomber eller Molotovcocktails.
Jag tror att enda möjligheten att nå fred och gemenskap i den omgivning man har är att tänka, som du sade, att vi alla är människor med samma värde och att vi vill varandra gott.
Att generalisera negativa omdömen typ; dom är… skapar aldrig fred eller gemenskap. Och de två tillstånden har vi rätt stort behov av just nu.
Tack för din kommentar! Jag håller med, vi behöver mer fred och gemenskap. Absolut.