Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Vi väntade på stormen men den kom aldrig

6 okt , 2015, 16.14 Lina Frisk

 

Fredagskvällen som annars brukar fylla stadens gator med en dekadent stämning låg ödsligare än vanligt. Molnen la sig som ett grått täcke över himlen tidigt. Det är något med skenet när man anar en begynnande storm i horisonten. Jackor dras åt tätare, mössor ligger lägre ner över öronen och halsdukarna täcker munnarna så att mellanrummet mellan läpparna och garnet blir tjockt av fukt. Hårtestarna virvlar som små orkaner runt huvudet och bildar toviga tofsar i nacken.

Fastän den egentliga stormen förväntas slå till mycket högre upp norr skämtar de flesta om den stora, förödande stormen även i min stad. Den finländska respekten för väder är ofta ganska naiv och få vindpustar får oss verkligen att låsa in oss i hemmen. Men ända går en respekt att ana i bakgrunden.

Jag tar med mig en extra tröja innan jag går hemifrån. För vem vet, med min tur så kommer regnet stå som spö i backen och en till istid svept igenom staden lagom till att jag ska gå hem från festen. Pessimisten och realisten i mig vill vara på den säkra sidan.

Jag kallar mig ofta för en optimistisk pessimist. En renodlad pessimist känns lite för hårt och passar inte in med min drömmande, opraktiska personlighet. Jag tar sällan ut glädje på förhand. Däremot kan jag förkovra mig i katastroftankar och ta ut misären på förhand. En pessimist blir aldrig besviken – ett klassiskt uttryck. Men det ligger mycket sanning i det. Ta ut katastrofen på förhand så blir du inte besviken. För om man förväntar sig det värsta kan man bara bli positivt överraskad. En simpel livsfilosofi.

Samtidigt känns den tanken allt mer sorglig ju längre jag tänker på den. Det känns som en miserabel livsfilosofi att leva efter. Jag vill bli bättre på att ta ut glädje på förhand fastän det låter konstigt. För även om det går åt pipsvängen och besvikelsen sedan är fatal i slutändan, så har man i alla fall haft en stund av glädje då man levt i hoppet om att allting ska gå bra. Och ibland kan den stunden vara värd att ta ut trots att man sen möts av en besvikelse.

När jag sen gick hem på natten var det alldeles vindstilla. Valio nådde aldrig vår stad. Inte den minsta vindpust gick att ana. Den förväntade, isande vinden som skulle tränga sig genom benmärgen var inte ens kraftig nog att flytta på de gula löven på asfalten.

Vad skönt. Vi slapp gå hem i stormen. Den extra tröjan fick ligga kvar i tygkassen.

Läs också

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *