Förra veckan fick jag se pjäsen Lucky på Teater Viirus. Tematiskt är pjäsen mörk. Den behandlar teman som missbruk, ensamhet, att vara skuldsatt, behovet att bygga upp fasader och relationer som går i kras för att människorna i dem glider i sär på grund av skam och känslor av otillräcklighet.
Jag gillade pjäsen. Det kändes skönt att märka att den vanliga distanseringen till de problem som skildrades uteblev. Det jag tycker att gör pjäsen så sevärd är att de svårigheter karaktärerna går igenom gestaltas som något mänskligt, som sådant som kan drabba oss alla. När jag lämnade teatern kände jag att det jag precis sett behandlas på scen är sådant som helt realistiskt kan drabba mig. När som helst. Utan förvarning. För mig personligen kändes det viktigt.
Det kändes viktigt också för att det tangerar ett problem jag ofta tycker mig stöta på då vi talar om svåra teman. Jag tror vi väldigt ofta ser det svåra som något som finns utanför oss. Som drabbar dem som inte är vi. Och jag tror att det inte är särskilt bra.
Jag tror att vi då vi talar om missbruk måste se oss själva som potentiella missbrukare, att vi måste granska de fasader vi själva bygger upp och fundera på vad som händer om någon raserar dem, inse att inget garanterar att lyckan i våra perfekta liv varar för evigt.
Framförallt tror jag det är viktigt att vi ser de problem människor tampas med som just mänskliga och att vi inser att den mänskligheten innebär att inte vi heller är immuna. Det påminde Lucky mig om.
