I ett tidigare inlägg skrev jag om att vikten av att uppleva nya saker. I veckan läste jag något som var värt en extra tanke och fick mej att inse att jag upplevt något nytt.
Artikeln (från USA) handlade om att det finns vissa (OBS! vissa, inte många) likheter med att cykla på stan och röra sig på stan som en kvinna. Man talar väl om rädslans geografi, tror jag. I sin korthet handlar det om att man reglerar sitt eget beteende pga en rädsla för sin omgivning. En cyklist undviker ett ställe pga rädslan att hamna under ett tyngre fordon medan kvinnor väljer att inte gå genom dåligt belysta tunnlar på kvällen. Båda har lika rätt att vara på de platsen de är på, men är tvungna att tänka på sin säkerhet pga yttre faktorer. Rädslan kan vara verklig eller inbillad, men känslan är äkta.
Foto: Petter Wallenius
Det finns likheter och olikheter mellan dessa två. Likheten är att man får vara på sin vakt och även om man har laglig rätt så hjälper det föga om man blir överkörd/våldtagen. Det finns också vissa likheter i att (många) cyklister upplever att de är i vägen för sina medtrafikanter och att många kvinnor tydligen upplever att de själva är en delorsak till sin egen rädsla. I båda fallen är det ju helt fel.
Den största olikheten är ju att cyklister ofta själv begår stora misstag och direkta lagbrott i trafiken medan en kvinna inte någonsin är skyldig till att hon blir ofredad.
I båda fallen har myndigheterna sakta börjat inse att det finns en ojämlik situation mellan två till synes jämlika parter. I det uppmärksammade cykelfallet i Helsingfors har man nu valt att tala om dråp, medan det först rubriceade grova dödsförvållandet är lika galet som tanken om lindrig våldtäkt i våldtäktsfall. För övrigt, vad fan är lindrig våldtäkt? Att man bara våldtar lite? Att man är extra snabb eller bara har en liten snopp.
Poängen med artikeln är att man som en man kan få en uppfattning om hur det är att hela tiden få vara på sin vakt och aldrig vara säker på att ens lagliga rätt att göra det man gör (cykla i rusning vs. gå på stan nattetid) respekteras. Dessutom är skadan för den svagare partern alltid större, oftast med bestående (psykiska eller fysiska) men , så man börjar medvetet eller omedvetet undvika situationer där man tror man kan hamna illa ut. Visst är det sunt med självbevarelsedrift, men dumt att man börjar reglera sitt eget beteende bara för att andra inte kan bete sig.
Döm om min förvåning när jag insåg att jag gör just såhär. Jag cyklar ca. 5000km om året, då jag cyklar året runt till jobbet. Jag har tre rutter, som jag varierar beroende på humör och väder, men de har alla en gemensam nämnare: de är inte de kortaste rutterna, de är de kortaste rutterna där jag kan åka cykelväg i princip hela vägen. Vi talar om några hundra kilometer extra cyklande per år pga detta.
Jag kan alltså mäta min rädslas geografi i kilometer. Som en man i yngre medelåldern kommer de extra motionskilometrarna jag cyklar till nytta, men jag har nu fått en insikt i hur det är att anpassa sitt (oskyldiga) beteende pga rädsla för sitt välmående och integritet.
För er män som vill uppleva något nyt, prova på detta med rädslans geografi genom att cykla i rusningstrafik. Det är nyttigt för både miljön och er kondition, förutsatt att ingen olycka sker. Det kan ni tyvärr inte alltid påverka, fast ni antagligen hade rätt att vara där ni var.
