Jag har en vän, en man på drygt 40 år. Det finns en sak hos honom som jag inte förstår och det är att hans mamma ibland tvättar för honom. Mamman också ringer eller kommer förbi honom nästan varje dag, för att höra hur det (vad?) går. Nu bor sonen och mamman bara några hundra meter ifrån varandra så det kanske inte är så konstigt, men för mig ter det sig som något ovanligt och ganska märkligt.
Relationen mellan förälder och barn är nog bland de mest komplicerade förhållanden som vi har, för relationen ändras hela tiden i och med att barnet och även föräldern åldras. Jag vågar nog påstå att det inte är så många människor som inte har några komplikationer alls i sina relationer antingen till sin förälder eller barn.
Mammas händer i rabarberlandet
Jag har inga barn och bor 1000 kilometer ifrån den av mina föräldrar som fortfarande är vid liv. Både barnlösheten och avståndet är medvetna val som jag har gjort, ändå kan jag då och då fundera över dessa val. Nu har jag inte valt att bo så långt ifrån min mamma på grund av några problem, däremot har tanken på avstånd inte hindrat mig från att välja bo så långt ifrån henne.
Varken min eller min väns relation till våra mammor är nog helt ideala. I vännens fall har relationen inte förändrats tillräckligt sedan min vän var barn, i mitt fall har avståndstagandet nog hänt redan för tidigt.
Jag tror att de flesta föräldrar och barn gör så gott dom kan, men ändå kan relationerna bli lite snedvridna. Både barn och föräldrar är unika människor som kan varken läsa tankar eller spå framtiden. Nej, det här är inte en relation som jag känner att jag orkar eller klarar av att ge mig in i. Därför är det skönt att jag får välja. Det räcker att jag är någons barn, jag vill inte vara förälder också.
