När barnen frågar något, försöker jag svara så sanningsenligt som jag bara kan. Det betyder att jag ganska ofta får säga att jag inte vet svaret på deras frågor. Världen är en komplicerad plats och svartvita svar är sällan fruktsamma på sikt, vare sig gällande vetenskap eller religion. Det är egentligen skrämmande hur enkelt barnens världbild formas enligt hur föräldrarna tänker och tycker, så man får passa sig.
Härom dagen var jag ställd igen. Femåringen hade en lite svår dag, så vi kom överens att hon inte skulle gå ut och leka mera med sin kompis på kvällen. Femåringen tyckte inte att detta var en bra idé och skrek förtvivlat ”att hon inte får gå ut på hundra år och att om hundra år är hon i himlen”. Då jag lyssnat på detta en stund försökte jag lätta upp stämningen genom att upplysa om att hon antagligen inte ännu är i himlen om hundra år, och skulle hon trots allt vara i himlen om hundra år så kunde hon ju där då leka med sin kompis. Till detta svarade femåringen (i vredesmod) att man inte får leka i himlen…
För ovanlighetens skull hade jag faktiskt inget svar på den kommentaren. Eftersom jag inte vet så mycket om himlen (om vi då antar att den finns), kan jag omöjligen kommentera om man får leka där eller inte. Det logiska vore väl att man fick leka där, men det vet jag tyvärr helt för lite om.
För de flesta är väl himlen en mytisk plats där allt är bra och ljuvligt, men i ärlighetens namn har jag inte ägnat detta så många tankar. Kanske man borde? Om man skall vara där för evigt, vore det kanske vara bra att ha några tankar om det?
Om ni har några bra tankar eller idéer får ni gärna kommentera.
Jag har aldrig sett himlen som en fysisk plats så jag har svårt att tänka mig att man kan leka där, men så länge frågan är om man får så förstår jag inte hur svaret skulle kunna vara nej.