Vardagstro och söndagstvivel

aktuellt,Andetag

Inomkyrklig kommunikation

8 jun , 2015, 06.00 Rofa Blauberg

 

Mitt senaste inlägg väckte en del negativa reaktioner (har jag hört). Tydligen har både en och annan tagit illa upp av min kritik av Ulf Emeleus insändare (men valt att inte framföra denna offentligt). Visst, tonen i inlägget är hård, men personer som har för vana att regelbundet skriva fördomsfulla, kärlekslösa och okonstruktiva texter måste kunna vara beredda på att motta kritik.

Jag var också beredd på kritik. Jag var förberedd på att någon kanske skulle kommentera på bloggen eller på vår facebooksida och ta Emeleus i försvar. De mest observanta av er märker att inlägget inte har fått några kommentarer.

Hur vet jag då om kritiken?

Jo, folk som av en eller anledning drar sig för att kritisera med eget namn ringde upp en person på kyrkostyrelsen som sedan ringde upp mig och diskuterade vad som var fel med inlägget. Jag förstår att diskussionen måste tas, men tycker att sättet att framföra kritik var undermåligt – men, så väldigt typiskt för kyrkan.

Istället för att säga rakt ut och stå för en åsikt, talas det skit bakom ryggen. För er som undrar varför kyrkan inte lyckas nå enighet i en massa frågor eller varför församlingar ofta är de bedrövligaste av arbetsplatser kan jag berätta att sättet att kommunicera antagligen är en inte alldeles liten del av problemet. Att det sedan också är ovanligt högt till tak för folk som står för en viss åsikt eller råkar känna rätt människor medan de som kritiserar fel åsikter eller saknar rätta kontakter får huka sig i potatiskällaren, kan ses som ett annat.

Jag har jobbat inom kyrkan, inte jättemycket, men en del. Jag är säker på att jag själv gjort mig skyldig till samma sak. Påtalat problem bakom ryggen på någon, men inte kontaktat personen i fråga och talat ansikte mot ansikte. Varit rädd för att lyfta katten på bordet för att jag vetat att fel person kan bli irriterad och att det kan få följder för mig – och samtidigt har någon som behövt stöd blivit utan det.

Min erfarenhet är att det är så det fungerar inom kyrkan.

Folk från präster till lekmän drar sig för att delta i diskussioner och debatter, undviker att säga ifrån då de känner sig kränkta eller ser någon annan bli orättvist behandlad av rädsla att bli stämplade som bråkstakar.

Det var därför jag valde att säga ifrån efter att jag läste den vidriga insändaren. För att jag inte har något att förlora på det.

Undrar just varför de som reagerade på mitt inlägg vägrade kritisera det med eget namn. Vad är det de inte vill försvara offentligt?

 

5 kommentarer

  1. Anna La skriver:

    Hej. Jag reagerade lite på din vassa penna (eller tangentbord) redan då jag läste ditt förra inlägg första gången, men tog inte det så hårt. Då jag läste det på nytt igår reagerade jag kanske lite mer. Speciellt första stycket tycker jag är onödigt. Ändå håller jag med dig i sak, absolut. Och där är problemet. Hur är man kärleksfull samtidigt som man tydligt säger ifrån? Och du har rätt till din vassa penna, du använde den också mot insändaren om kyrkomusiken, visst?
    Jag hejar på dig, Rofa. Bra att du vågar stå för din åsikt.

    • Rofa Blauberg skriver:

      Och visst, jag använde samma tonfall i inlägget om kyrkomusik, men då var det ingen som reagerade. Kanske att temat i sig väcker mindre känslor än det i Emeleus insändare?

  2. Rofa Blauberg skriver:

    Jag håller med om att just det stycket är ganska aggressivt. Skulle jag ha eftersträvat dialog skulle jag kanske vara benägen att hålla med om att det är onödigt. Nu använde jag det för att ta avstånd från och värdera Emeleus som insändarskribent på basen av de texter jag tidigare läst av honom. Hans grej är ju att gå in med en lite överlägsen attityd och sedan uttala sig som om han skulle föra högre makters talan. Eller så uppfattar jag honom.

    Det första stycket är säkert det mest kärlekslösa, även om min inställning till den gode pastorns produktion nog genomsyrar hela texten. Samtidigt uppfattar jag – intressant nog – det första stycket som det mest nödvändiga. Jag tror nämligen den på det mest ärliga sättet uttrycker den indignation hans insändare väckte hos mig. I det stycket finns ännu obehagskänslan, oförståelsen för att en människa kan uttala sig som han. Det är där jag säger ifrån – tänker jag – och menar att hans syn är fel (kategoriskt så om jag följer mitt samvete, fast han följer säkert sitt också…) Det stycket är kanske mer spontant medan resten av texten är ägnad att såga hans insändare.

    Men visst, det är hårt. Men faktiskt så tror jag att det jag skriver är sant (förutom den första meningen, den värderar hans insändarförfattarskap och kan således inte anses vara sann för alla, men nog för mig till exempel).

    Tack för din kommentar Anna!

  3. Cricke skriver:

    Hej Rofa, vad bra att du tar upp problematiken med kyrkans ”högt i tak och breda väggar”. För det är ju just så här; skall ha rätt till sin åsikt till och med då den sårar eller kränker andra och då ska vi på något sätt ha förståelse för den kränkande åsikten eftersom vi alltid kan spela kortet-samvetsfråga. Ja. Men så går det ju inte till i verkliga livet. Vi vet också hur det ser ut då det inom kyrkan används härskartekniker som bekläds med vackrare ord som liturgi eller teologi. Och jag är riktigt ledsen och trött på det. Det tycks alltid alltid få fortsätta.

    • Rofa Blauberg skriver:

      Precis! Det jag tycker vi är riktigt dåliga på inom kyrkan är att se att det finns en skillnad mellan att någon har rätt till en åsikt (en åsikt är ju inte kränkande då du håller den för dig själv) och att vi bara för att en person har rätt till sin åsikt, ska förstå och acceptera den.

      I det senare fallet, då vi reducerar en för oss själva problematisk/oacceptabel åsikt till en samvetsfråga, ger vi också en person med kränkande åsikt rätt att uttrycka sig hur hen vil och antyder samtidigt att felet om någon blir kränkt finns hos den som blir sårad av – typ alla de som blir kränkta av en insändare som underkänner alla andra familjekonstellationer än kärnfamiljen borde skaffa sig mer skinn på näsan – istället för att säga att nej, vi som kyrka vill inte kännas vid dessa värderingar (sorry, blev kanske lite rörigt nu, men hoppas ändå förståeligt).

      Sedan håller jag med om att liturgi och teologi som används som härskartekniker är problematiska – oberoende om det handlar om teologi som används för att styra församlingsmedlemmars värderingar, liturgi som som får folk att stå, sitta och kanske buga vid rätt tillfälle men samtidigt i värsta fall skapar avstånd mellan prästen och församlingsmedlemmarna, eller situationer där ungdomar förutsätts/tillåts blotta sin själ i vild vittnesbörd om tro och liv innan de nödvändigtvis har kapacitet att avgöra vad som är vettigt att tala om eller hur starkt de egentligen tror (och det är just i dessa frågor lekmän allra helst inte ska ha åsikter).

      Eller tja, problemet är väl kanske inte att det görs, tänker jag. Problemet är att om en önskar ifrågasätta något som görs möts en alltid av ett kompakt motstånd. Jag har åtminstone ännu inte hittat allt för många sådana sammanhang inom kyrkan där folk per automatik skulle vara öppna för åsikter som avviker från deras egna. Frågor bemöts oftare med barrikader och försvarspositioner än intresse för diskussion. Det här tror jag också i sin tur bidrar till att det blir jättesvårt att kommunicera direkt, vilket i sin tur leder till baktal och brister i förtroende.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *