Jag har en bekant som bodde på Irland under slutet av 90-talet. När hon skulle öppna ett bankkonto behövde hon ett brev från sin pappa för att få göra det. Hon var myndig. Nu tror kanske någon att detta handlar om förra veckans val på Irland, men icke sa Nicke. Jag kom bara ihåg denna tokiga incident när jag såg ett inslag från Irland på nyheterna.
Detta handlar, som vanligt, om hur jag som pappa är lite vilsen gällande min dotter. Hon börjar komma till en ålder där det finns skillander i hur flickorna och pojkarna kommunicerar med varann. Dottern kommer ofta hem och funderar på något som sagts åt henne eller när någon knuffat henne på dagis. Som pojke vet jag att det tyvärr är ungefär så de flesta pojkar kommunicerar, för där tar kommunikatioskunskaperna ofta slut. Det är lättare att knuffa någon än formulera en vettig mening, fast avsikten kan vara att berätta att man tycker om den andra. Jag kan tom. konstatera att jag själv fortfarande tar till den taktiken (mer eller mindre omedvetet) nu och då, om än jag kanske inte knuffar någon rent konkret alltså.
I praktiken tror jag att knuffar och dumma uttalanden kommer att fortsätta, för vi verkar vara lite funtade så. Det är inget försvar, men det är något som man bör vara medveten om och jobba med. På dagis är pojkarna mellan 3 och 6 år, så det är inte något jätteallvarligt som sägs eller kraftigt våld som används, men dottern funderar på dessa saker så tydligen är det något hon reagerar på. Kan vara bra att nämna att hon nog även funderar på vad andra flickor säger och gör till henne, men det verkar finnas en skillad i hur hon ser det. Hon verkar förstå varför andra flickor gör som de gör, men pojkarnas agerande är svårare för henna att förstå.
Min dotter tycker om att styra upp saker och ting, så det är ganska sannolikt att en knuff kan vara resultatet av att hon gått och styrt upp leken på ett sätt som hon tycker är bra. Om sedan de som redan höll på med leken tycker om de nya reglerna är en bisak. Ordnung muss sein.
Jag skulle vilja ge henne rådet att säga dubbelt så fult tillbaka och skuffa dubbelt så hårt tillbaka, men vet inte om det är ett bra råd. O ena sidan skulle kanske budskapet gå hem åt den som knuffade först men o andra sidan är det inte en konstruktiv lösning. Som pappa vill jag ge henne verktyg att hantera olika situationer så bra som möjligt och det finns stor sannolikhet att hon kommer att möta motsvarade beteende senare. Senare i livet kommer förstås attraktion mellan olika kön (eller samma kön) in i bilden, vilket komplicerar det ytterligare. Eller så inte? Kanske det är samma utmaningar i kommunikation, men om olika saker.
Min största oro är att jag inte vet hur jag skall förklara pojkarnas beteende åt henne. En knuff är antagligen inte personligen riktad mot just henne, utan snarare ett sätt att uttrycka att man t.ex är nöjd med lekens nuvarande regler. Alternativt för att man tycker om henne. Eller båda. Knuffaren kanske inte riktigt vet själv heller. Sådant är svårt att förklara, när man inte riktigt vet själv heller hur man känner och tycker.
Nu har jag målat upp en ganska könsstereotyp bild ovan och förstår att mångas gullegryn inte alls är sådana. Många har säkert barn som är direkt ur dagiset på Södermalm i TV-serien Solsidan (där de sjunger om sockerbagaren), men de verkar vara i klar minoritet.
Kan endast hoppas på att vi är på väg i rätt riktning gällande kommunikation mellan könen. Detta gäller naturligtvis i båda riktningar.
