Egentligen borde en aldrig nedlåta sig till att läsa eller kommentera insändare av den pensionerade prästen Ulf Emeleus. Dessa tenderar att genomsyras av ett sådant förakt mot allt och alla som avviker från den norm han anser vara helig, att förutsättningarna för en konstruktiv dialog kan anses obefintliga. Men den vidriga insändare han tillåtit sig skriva i dagens Hbl vägrar jag låta honom komma undan med.
På samma sätt som många andra som motsätter sig en äktenskapslagstiftning som behandlar människor som människor, inte som sexualiteter med given inbördes rangordning, ger sig Emeleus friheten att definiera vad som är naturens och Guds lag. Det kan kännas lite arrogant, men inte nog med det.
Emeleus förmår i sin ödmjukhet inte argumentera på ett sakligt sätt. Hans grepp är föraktfullt och förlöjligande. Han jämför till exempel en omdefiniering av äktenskapsbegreppet med att han själv skulle bestämma sig för att omdefiniera tyngdlagen på ett sådant sätt att han kan hoppa ner från sjunde våningen utan att skada sig. Jag är tacksam för detta exempel eftersom det på ett förtjänstfullt sätt illustrerar inte bara Emeleus enfald, utan även hans totala brist för förståelse för att ord, begrepp och institutioner (till exempel äktenskapet) alltid är levande enheter och på intet sätt underordnade lika rigida lagar som till exempel tyngdkraften (ska inte gå in på detaljer här, då fysik inte är ett av mina starkaste kunskapsområden).
Emeleus är också självutnämnd expert på familjefrågor. På samma enfaldiga sätt som många före honom, hävdar han kategoriskt att de egna biologiska föräldrarna är de bästa för barn att växa upp med – underförstått att detta gäller under alla omständigheter och att de stackars barnen lider under alla andra former. Vidare briljerar Emeleus med en häpnadsväckande insyn i hur adopterade barn tänker och känner – faktiskt nästan bara på vilka deras riktiga föräldrar är – så adoption är också bara skit enligt Emeleus (och nu vet åtminstone ni som läst detta inlägg varför jag låter så sur).
Nu måste jag erkänna att jag – trots att jag är adoptivbarn – inte vet så mycket om hur intensivt adoptivbarn vill veta vilka deras ”riktiga far och mor” (Emeleus formulering) är. För mig själv har det alltid stått klart att mina riktiga föräldrar är de jag vuxit upp med. Har jag någon gång undrat över vilka mina biologiska föräldrar är? Javisst, men både ytters sällan och högst ointensivt. Men här vill jag inte upphöja mig själv till norm, det finns säkert mängder av barn som har upplevt det hela på ett helt annat sätt än jag.
Den gode pensionerade pastorn oroar sig också för att sexualundervisningen förändrats på alla orter där äktenskapslagstiftningen ändrats. Nu vet jag inte vad Emeleus menar med detta, men tror mig kunna intyga att han nog kan leva i trygg förvissning om att sexualundervisningen även i fortsättningen kommer beskriva såväl fler- som enkönade förhållanden som fullt naturliga. I bästa fall kan det även hända att vi dessutom får höra om att det finns fler sexualiteter och kön än de ovannämnda och att äktenskap mellan samkönade är så naturligt att det inte behöver vara föremål för diskussion. Det får vi alla, Emeleus inräknat hoppas på.
Avslutningsvis vill jag tacka Emeleus för en fördomsfull, föraktfull och kärlekslös insändare som inte bidrar med något nytt eller konstruktivt. Det var med sant obehag jag läste din text, men trots det vill jag lämna dig ett tröstrikt meddelande: åtminstone på ett språkligt och historiskt plan är din oro för omöjligheten att omdefiniera begreppet äktenskap obefogad. Språket som organisk enhet har en tendens att alltid ge ord den betydelse som språkbrukarna ger dessa och i ett historisk perspektiv har väl både innebörden av äktenskapet och dess funktion förändrats både en och annan gång. Du har inget att oroa dig för.
