Jag tror inte jag sagt så åt mina barn. Och jag hoppas jag aldrig kommer att säga det heller. Jag säger inte så då min dotter visar aggression eller högljutt säger sina åsikter, eller när hon sjunger kiss och bajs med egen melodi i en kvart (jag kanske säger att hon ska sluta sjunga, för det blir lätt tjatigt, men inte för att såna ord säger inte flickor). Och jag säger det inte då min son gråter, vare sig han gråter av smärta eller tycka-synd-om-mig-gråter, eller vill sitta i famnen och mysa efter varje avslutad måltid.
Men jag kommer att säga att sådär gör inte mänskor åt varann om de skadar nån eller säger fula saker om varann eller om andra. Att utöva respekt är genusfritt. Och barn behöver få känna respekt gentemot sig själva, hur de är, tänker och känner.
S
Först bygger man upp en halmgubbe. ”Såhär gör folk”
Sen berättar man att man själv inte gör så, för man är bättre än fantasihalmgubben man just byggt upp.
Sen är det bara att vänta på ryggdunkningarna.
Hej, Nina. Tack för din kommentar, den fick mig att tänka.
Några reflektioner: Jag är inte så brydd i hur andra uppfostrar sina barn eller hurudana värderingar man har i en familj. Var och en med sitt, brukar jag tänka, för jag kan inte veta hur andra familjer fungerar. Om dock barn eller vuxna far illa, då behöver alla reagera!
Jag bygger mina egna halmgubbar, för mig själv, och varje dag river jag ner dem. Jag har förväntningar på mig själv som mamma, maka och medmänniska och jag är dagligen besviken på mig själv för att jag inte når målet eller för att missar målet. Orden i min bokstavsillustration är högst personliga, något jag för min del är tacksam över att jag inte säger, pga av egen erfarenhet, uppfostran och framförsikt. Jag är säker på att värderingar du tycker är värdefulla och som du är tacksam för att du kan hålla skulle få mig att känna mig liten och sämre. Nu var det jag som fick möjlighet att vara högljudd. Berätta gärna ifall det finns saker du är glad och tacksam över då det kommer till uppfostran, eller relationer för den delen, inte för att jag vill att du känner dig överlägsen utan för att det kan uppmuntra mig på nåt område i mitt föräldraskap.
Och ryggdunkningarna… Oj om man sku få sådana som förälder. Som bokstavsillustratör får jag det, och sånt suktar jag efter, för jag är en uppmärksamhetsknarkare. Men som förälder vet jag att ansvaret ligger på mig och jag får verkligen ingen hedersmedalj då jag gör nåt bra. En glad familj kanske, en (under)lättad make och barn som förhoppningsvis ser mig som nåt de kan tänka sig ta efter om de själva blir föräldrar (även om jag är rädd att jag överför mer dåliga sidor än jag känner att de tar efter goda). Men jag hoppas jag kan ge andra ryggdunkar ifall jag ser att de kämpar men gör sitt bästa. Vi behöver alla gråta ut över hur tungt det egentligen kan vara att va förälder, men vi behöver också få säga det vi tycker att vi lyckas med. För det gör vi alla på nåt område!