Medan jag drack mitt morgonkaffe idag läste jag en insändare om eutanasi som jag redan nu vet kommer tvinga mig omvärdera och ta ställning till mitt förhållande till aktiv dödshjälp. Författaren Wawa Stürmer skriver att hon är emot eutanasi eftersom hon inte tror att vi människor är moraliskt rakryggade nog att bära ett så stort ansvar över andra människors liv.
Just här finns något som utmanar min syn på fenomenet. Lika instinktivt som jag alltid tänkt att dödshjälp måste vara okej, tänker jag då jag läser Stürmers ord: ja, människan har för många inbyggda brister för att det skulle vara moraliskt hållbart att lagstifta oss rätt att bestämma över liv och död. Så mycket litar jag inte på människan. Här finns allt för många variabler och potentiella egna agendan hos både anhöriga och vårdpersonal.
Och då vet jag ändå att den som ska dödshjälpas alltid måste ha gett sitt samtycke.
Så mycket litar jag inte på människan.
Då kvarstår frågan: om människan inte kan anses moraliskt pålitlig nog för att kunna bära det ansvar eutanasi innebär, vad göra med alla dem som faktiskt lider och som skulle vara i behov av och vilja ha aktiv dödshjälp?
Vad tycker du?
Jag är emot eutanasi av den anledningen. Som det ser ut idag styr ekonomiska intressen det mesta och jag tror inte det skulle vara annorlunda inom äldreomsorgen. Gamla människor kan relativt lätt manipuleras att ge sitt samtycke. Vården av äldre måste bli bättre! Det är enda sättet. Alltid finns det någon procent som vill ha aktiv dödshjälp och då får leva med att inte få det. Alternativet är värre. Att människor som inte vill ha aktiv dödshjälp övertygas om att det är bättre för alla och samtycker mot sin vilja. Gränsen mellan eutanasi och mord är hårfin och jag vill inte vara den vårdaren som ska balansera där. Jag vill inte ge den avgörande dosen läkemedel.
Jag håller med! Men samtidigt finns det en röst inom mig som säger att det är något som är fel här också. Jag vill ju ge människan rätt, framförallt den svaga. Men här känns det som det finns så himla många moraliska om och män. Och att inget av dessa nödvändigtvis utgår från den svaga människan – om vi alltså antar att denna är den som vill ha dödshjälp.