Förra fredagen hade det gått 70 år sedan andra världskrigets slut. Ett världskrig som utöver slagsmål mellan beväpnade män, rymde något som bara kan betraktas som en av de värsta skamfläckarna i människans historia.
Varje gång någon talar om andra världskriget tänker jag på förintelsen. På att miljontals människor gasades ihjäl på fullkomligt godtyckliga grunder medan resten av världen bara såg på – till synes utan att förstå någonting alls.
Jag har aldrig riktigt kunnat begripa hur det är möjligt att tyskarna hade ihjäl så många människor, att ännu fler tvingades arbeta i omänskliga förhållanden och det här bara fick pågå. Hur kunde det gå så långt utan att någon sade ifrån? Varför ingrep inte omvärlden?
————————————————————————————————————–
Frågar ni mig, finns det i dagens Europa några museer som alla någon gång under sin livstid borde besöka (eller alla borde besöka åtminstone ett av dem en gång). På gymnasietiden hade jag möjlighet att som en del av en kurs besöka koncentrationslägren i Auschwitz, Ravensbrück och Sachsenhausen. Att på ort och ställe få beskåda en del av det maskineri som utgjorde förintelsen var en ögonöppnare, trots att jag vid det laget redan hade läst en hel del om ämnet. På besöken till lägren överväldigades jag av hur absurt stort dödsmaskineriet egentligen var.
På de där första lägerbesöken klarade jag inte av att ta åt mig allt. Av olika orsaker har jag haft anledning att senare göra nya besök till Auschwitz och Sachsenhausen. Det är jag tacksam för. I mognare ålder har jag med hjälp av tidigare erfarenhet och ökad kunskap bättre kunnat anamma allt det äckliga som försiggick i lägren. Jag har fått ett bättre grepp om det absurda och övertygats om att det är av yttersta vikt att aldrig glömma vad som har hänt. Jag är nämligen övertygad om att historien har kan upprepa sig. Förintelsen kan hända igen.
————————————————————————————————————–
Varför jag skriver om allt detta just idag?
För att det finns mycket som just nu känns högaktuellt – och det beror inte i första hand på att det precis gått 70 år sedan andra världskrigets slut.
I slutet av förra veckan nåddes vi av det sorgliga beskedet att sannfinländarna får vara med och bilda regering. Det finska partiet som har väldigt lite med vad jag själv uppfattar som sanna finska värderingar – finns sådana ens? Hur är det då med sanna finländare, vilka är de? – att göra, är bara det sista i ledet av europeiska främlingsfientliga och rasistiska partier som ges allt bättre förutsättningar att utöva makt och förtryck.
När jag tänker på partiets och motsvarande partiers framgång, kan jag inte låta bli att tänka på hur läget i Europa såg ut för 80-85 år sedan. Den ekonomiska depression som pågick då undgår inte min uppmärksamhet. Inte heller det faktum att den hopplöshet människor kände på den tiden sannolikt skapade en god grogrund för jakten efter och skapandet av syndabockar. Jag förmodar att judarna var ett tacksamt (och ganska lätt) offer.
När jag tänker på de främlingsfientliga partiernas frammarsch har jag svårt att inte tänka att Europa i dag på många sätt påminner om det Europa som på 1930- och 40- talen var skådeplats för den systematiska förintelsen av miljontals judar och andra – enligt den tidens makthavare (inte bara tyska sådana) – ickeönskvärda människor.
Jag säger inte att förintelsen kommer att hända igen, men jag säger att vi måste se upp.
Redan nu pågår på många håll en jakt efter syndabockar. Partier som på fullkomligt godtyckliga grunder vill göra gällande att våra motgångar beror på invandrare verkar stadigt vinna terräng. Främlingsfientlighet problematiseras inte eller bara begränsat och starka partier drar sig inte för att samarbeta med partier med hyfsat vidrig människosyn.
Just nu skulle vara läge att säga från. Inte för att förintelsen nödvändigtvis kommer att upprepas, men för att tanken på att så kan ske idag torde kännas minst lika avlägsen och absurd som den gjorde innan hela helvetet utspelade sig före och under andra världskriget.
Vi måste vara på vår vakt. Vi måste säga emot. Vi måste sätta käppar i hjulen och vi måste göra allt vi kan för att inte ge de främlingsfientliga makt, för att inte skapa förutsättningar för deras hat att växa.
Det här tänker jag, för innerst inne är jag rädd för att allt det där jag helst inte vill tänka på, en dag kommer hända igen.
Om ”vi” hade lärt oss någonting, hade vi vittnat om och gjort avbönför alla genocid som begåtts och kanske begås; mot indianer, indier i Indien av britterna, i Afrika, i sydostasien, i Irak. Det har inte bara varit ETT genocid – Genocidet, utan många. Bra att ”vi” ens tvingas göra avbön för ett – det mot världens smartaste befolkningsgrupp. Men det får inte hycklande stanna där!
Nej, det har inte varit bara ett folkmord. Det har ju inte jag heller påstått. Jag håller absolut med dig om att vi inte ska glömma andra folkmord heller och jag är faktiskt tacksam för att du lyfter fram dem du gör i din kommentar. Nu råkar just det här inlägget ta avstamp i det faktum att det ungefär då det skrevs hade gått 70 år sedan andra världskrigets slut. Det fick mig att reflektera över vad jag sett då jag fått besöka de koncentrations- och förintelseläger som idag är museum. Att det är lätt att hitta likheter mellan Europa på 30-talet och Europa idag bidrog också till att jag valde att fokusera just förintelsen.
Om jag tolkar dig rätt är du upprörd över att ångrandet ofta stannar av vid förintelsen och att den lyfts fram som något unikt i mänsklighetens historia och att just judarnas lidande är det som fokuseras. Det är en helt saklig iakttagelse. Av någon anledning glöms de andra människor som systematiskt avrättades under andra världskriget ofta bort. Det finns också en tendens att glömma bort att till exempel sovjet också sysslade med en hel del systematiskt mördande.
Om jag förstår dig rätt uppfattar du det som skenheligt att det bara verkar vara lidande i en västerländsk kontext som lyfts fram i västerländsk media och att vi gärna glömmer bort att så gott som alla västerländer någon gång i sin historia i någon mån varit med om att genomföra folkmord – är det ungefär så du menar?
Om jag tolkat dig rätt vill jag säga att jag håller med. Nu råkade det här inlägget inte fokusera just det du tar upp i din kommentar (kanske att jag borde ha nämnt hur illa vi fortfarande behandlar samerna i norden…), men jag hoppas får tillfälle att bredda bilden i frmatiden.
Vad sägs om ärlighet, medmänsklighet, jämlikhet, respekt för arbete och företagande och andlig utveckling: hyckleri eller nationalsinnad socialkonservatism? Var finns hatet?
https://www.perussuomalaiset.fi/tietoa-meista/arvomaailmamme/
Kanske i det att programmet gärna vill ställa ett föreställt finskt folk – med en föreställd enhetlig finsk kultur och folksjäl – i centrum. Att vem som är värd att bemötas enligt de principer du listar ovan bestäms på basen av härkomst eller om den passar in i denna föreställt enhetliga folkgrupps föreställt enhetliga värderingar. Kanske i det att undertonen är att alla människor inte är lika värda – oklart om ens alla finnar (om nu nationalitet ska vara avgörande, vilket i sig är minst sagt tveksamt).