Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Att mäta avstånd i kyrkor

16 feb , 2015, 23.09 Rofa Blauberg

 

Jag har tidigare skrivit om förändrade omständigheter som den som är alert säkert anat medfört att jag i dagsläget motionerar både i tid och otid. Den som själv någon gång haft eller skött om en hund vet förmodligen dessutom att promenader med husdjur medför en känsla av lugn och närvaro som en sällan får uppleva i en vardag där det ofta är omöjligt att stanna upp.

Så ser mitt liv ut just nu. Arbetet tar upp en stor del av min tid, resten struktureras utgående från när hunden ska rastas.

Jag bor på ett område där det finns gott om kyrkor. Faktiskt till den grad att jag och sambon berättar för varandra hur långa promenader vi gjort genom att redogöra för hur många kyrkor vi passerat. Säger vi att vi gått runt kyrkan, innebär det att vi rundat Johanneskyrkan som ligger närmast, säger vi att vi gjort ”kahden kirkon lenkki” (kaksi kirkkoa=två kyrkor, säger vi som alltid annars talat svenska sinsemellan) betyder det att vi också passerat Agricola och om det blivit en ”kolmen kirkon lenkki” (en promenad runt tre kyrkor) har vi dessutom tagit oss förbi Sankt Henriks – katedralen.

Då jag sällan har tid eller ork att ta mig till kyrkan om söndagarna och då jag dessutom aldrig varit någon hejare på regelbundet andaktsliv, har jag i samband med hundpromenaderna börjat experimentera med främst morgonandakter. Det är sällan något komplicerat. Jag kanske nynnar på en sång då jag passerar den ena kyrkan, kanske ber en bön då jag rundar den andra. Försöker finna lugn och ork inför dagen eller ro inför natten.

En kväll efter en särskilt jobbig dag gick jag omkring och nynnade på psalmen Hela vägen går han med mig som jag lärt mig på Lekholmen för länge sedan. När jag hunnit fram till slutet på sista versen (av dem jag kan) var jag plötsligt lugn. Det var kanske den första gången jag kände att mitt lilla andaktsexperiment verkligen fungerade.

Det är svårt att säga vad det beror på. Kanske var det en dag då omständigheterna gjorde att jag var mer än vanligt mottaglig för att känna en tröstande kraft. Kanske var det den lugna kvällen, hunden och att jag vågade vara närvarande som gjorde mig lugn. Eller kanske var det den kära sången med kopplingen till stället där jag känt mig tryggare* och kommit närmare* * än någon annanstans som gjorde att jag fylldes av ro.

Det är inte så lätt att veta, men helt klart är att det lilla liv som flyttat in hos oss påverkat mitt liv på sätt jag aldrig kunnat ana.

Dags att gå ut med hunden.

 

 

*i min tro **Gud – av någon anledning kändes det nästan omöjligt att lägga in de här orden i min text. Det kändes svårt att berätta om de här tankarna. Svårt att lägga ord på dem.

Det fanns också en rädsla för att bli dömt, för att folk ska tycka jag är konstig eller pinsam om jag berättar om sådant här. Har någon av er upplevt något liknande?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *