Jag är lärare. För mig innebär veckorna kring jul tid att planera nytt, reflektera över gammalt och framförallt ett tillfälle att läsa sådant som blivit oläst under hösten. Hittills har jag avverkat merparten av en bok om den ädla konsten att brygga öl och är för tillfället i färd med att läsa Agneta Rahikainens suveräna bok Kampen om Edith.
Rahikainens bok handlar om poeten Edith Södergran som jag smått nördade in mig på under studietiden. Personligen känner jag till få andra författarskap som män våldfört sig på i lika hög grad som Södergrans. Hennes förmåga att skapa konst har setts som något som springer ur det omedvetna – något som finns i hennes natur – snarare än som ren odlad talang (ett ganska vanligt sätt för vita medelådersmän ur medelklassen att beskriva skrivande kvinnor, men även författare med annan etnisk eller socioekonomisk bakgrund än de själva). Under de senaste årtiondena har lyckligtvis en bred bas litteraturvetare ställt sig kritiskt mot och överbevisat de tidiga manliga litteraturvetarnas teorier, påståenden och antaganden (till exempel att Södergran alltid längtar efter och således skriver i förhållande till en man). Ni som läst vad jag skrivit om det senaste året inser säkert snabbt att det finns något som intresserar mig just här.
Men när det gäller just Södergran finns det också en annan sak jag tycker är grymt intressant. Södergran är en sökare. Hennes författarskap genomsyras av ett sökande efter sanningen. I sina tidigaste diktsamlingar är Nietzsche den obestridliga auktoriteten – ni vet, karln som förklarade att Gud är död! – sedan kommer Rudolf Steiner och Kristus. Det är en ganska imponerande arsenal tankar att följa och ger upphov för en minst sagt fascinerande resa.
I den långa essän Vägen till landet som icke är vill idéhistorikern Jan Häll visa att Södergran – i motsats till vad som tidigare antagits – ingalunda ville byta ut Nietzsche mot Steiner för att sedan övergå till Kristus. Tvärtom ville hon enligt honom få de tre sätten att närma sig världen att gå ihop. Hennes mål var allts enligt Häll att utgående från Nietzsches, Steiners och Kristendomens läror forma sig en egen världsåskådning, en som skulle passa henne. Som hon skulle få att gå ihop med sig själv.
Huruvida hon lyckades är svårt att veta, men får vi tro Häll finns det en vink i dikten ”Landet som icke är”.
Även om jag kanske inte funderar på om jag kan få Gud och Kristus att gå ihop med Nietzsche måste jag erkänna att jag fascineras av det ambitiösa i Södergrans projekt. Jag känner också igen mig. Vem har inte brister hen helst vill dölja inför andra eller inför Gud? Vem av oss som vill tro har inte ibland svårt att försonas med det faktum att läser vi Bibeln ord för ord kommer vi obönhörligen till korta? Hur många är vi inte som tolkar Bibeln utgående från våra egna premisser (vissa skulle kanske säga godtyckligt) och ändå inte räcker till.
Jag skulle själv svara JA på alla frågor jag ställde ovan och jag anar att jag inte är ensam.
Och det är därför jag inte kan låta bli att fascineras också av personen Edith Södergran. För trots att litteraturvetaren inom mig säger att jag bara ska fokusera hennes litterära produktion har jag svårt att blunda för det djupt mänskliga i den bild av människan Södergran som lyfts fram i forskningen. Hon var en sökare precis som jag. Och hon åstadkom något stort.
