I samband med och i eftersviterna av att lagutskottet behandlat förslaget om en jämlik äktenskapslagstiftning läser jag en rad insändare och andra texter som argumenterar emot lika rättigheter för alla människor. Ett av argumenten som får mig att tappa hakan är att lika rätt för alla skulle innebära ett hot mot en trygg barndom. Bland de modigaste finns en som dristar sig till att säga att samkönade äktenskap står i strid med FN:s barnkonvention och en som menar att folk i dag är individualister som låter sin egen tolkning av sanningen vara mer sann än själva verkligheten (alltså än skribentens tolkning av den). Jag har två problem (och ganska många till).
- Det där med barnkonventionen; jag har läst den och där upphöjs kärnfamiljen visserligen till norm, vilket i sig inte är förvånande (konventionen är från 1989, det är 25 år sedan, saker förändras) men ingenstans lyckades jag hitta en definition på vilket föräldrarnas kön borde vara. Däremot hittar jag en intressant artikel, nr 41, enligt vilken det är helt okej för de länder som undertecknat konventionen att vidareutveckla sin lagstiftning i syfte att försäkra att alla barn får en möjligast trygg uppväxt. Detta uppdrag torde inte äventyras av att man öppnar upp adoption även för samkönade par.
- Att kritisera andra för att göra godtyckliga tolkningar av vad som är sant håller inte om man samtidigt ger sig själv tolkningsföreträde och med konstgjorda, på subjektiva åsikter och värderingar byggande argument försöker höja sin egen subjektiva uppfattning av verkligheten till norm.
Okej och sedan det stora problemet: att någon har mage att säga att folk på grund av sin sexualitet inte är lämpade att vara föräldrar, att personer som lever i samkönade förhållanden på grund av sina sexuella preferenser inte klarar av eller borde få uppfostra barn. Att deras sexualitet leder till att barnens uppväxt blir otrygg eftersom barnets rätt till biologiska föräldrar inte tryggas.
Samkönade par kunde som jag förstår det få barn på främst två sätt: genom konstgjord befruktning och genom adoption. Om det förra alternativet vet jag inte så mycket och låter således bli att kommentera det i detta sammanhang. Däremot är jag ganska bekant med det där med adoption och blev riktigt illa berörd då jag såg att adoption diskuterades i ett sammanhang där biologiskt föräldraskap upphöjs till norm (det är det ju visserligen) med undertonen att någon som mer eller mindre medvetet och planerat, genom att kopulera, lyckats åstadkomma avkomma per definition är mer lämpad som förälder än en som blir förälder genom adoption. Man lät också förstå att barnets grundtrygghet äventyras i samband med adoption eftersom föräldrarna inte är de biologiska, äkta.
Jag är själv adopterad. Jag har fått en mamma och pappa och de är de bästa människorna jag känner. De är också, helt objektivt mätt, fruktansvärt bra föräldrar.
Vad tror ni det kan bero på?
Vad sägs om åratal av väntan och lämplighetstestning? En uppriktig vilja att få ta hand om ett barn och ge det ett hem? Att någon faktiskt försäkrat sig om att just de är maximalt lämpade för att vara just mina föräldrar?
Ganska bra, inte sant?
Om argumentet är att ett barn ska ha rätt till goda föräldrar och en trygg uppväxt kan vi inte stänga föräldraskapet för en del människor för att vi är obekväma med deras sexualitet. Vi behöver heller inte oroa oss för att de inte skulle vara lämpliga som föräldrar. De som får rätten att adoptera har skärskådats på så många sätt att vi kan vara nästan säkra på att de föräldrar ett barn får också har bästa förutsättningar att ge barnet en trygg uppväxt.
Föräldraskapet ska vara en del av det samkönade äktenskapet, inte ett hinder för det. Precis som det ofta är i äktenskap där företrädare för bägge biologiskt kön är representerade.
