Vi valde ett uppbrott, att byta land och stad för att kunna utvecklas, men också för att överleva.
Jag var utmattningsdeprimerad, jag hade känt av det i tre år, men diagnosen vågade jag ta till mig först då vi bytt land.
Och det kändes som om jag hamnade mitt i ingenting. Första halvåret var jag arbetslös och kämpade igenom slutfasen av utmattningen. Man inser hur det egentligen ligger till, man resignerar, men har ingen ork till att klura ut hur man kan börja må bättre. Min man orkade inte bära mig mer och gav ett ultimatum, ett gott sådant, och jag sökte professionell hjälp. Tack vare terapeut och psykiater kunde jag skifta fokus och började se framåt.
Och mitt i ingenting kunde jag hitta mig själv igen.
Vilken är din historia?
