Då jag läste Paulas inlägg i fredags tänkte jag; det där vill jag också kunna.
Att kunna vila och våga erkänna att det är något en behöver och mår bra av – dit har jag väl nästan hunnit. Men att njuta av vilan? Nja-a, jag har en bit kvar att vandra.
Tanken på att stanna upp, att ge mig själv tid att pusta ut, på att låta mig slappna av, den tanken kommer med följebrev som heter ångest och bekymmer. Stannar jag upp hinner det jobbiga kapp mig. Slutar jag springa ser jag hur högarna växer och det ogjorda blir allt mer.
Det här tror jag beror på tre saker:
1. Jag behöver mer tid än ett (långt) veckoslut för att hinna bli lugn (men tyvärr har jag inte haft mer tid än så på ett tag).
2. Jag tror inte jag är funtad för inre frid – min själ är (väl så vitt jag kan förstå) skapt rastlös, lugnet kommer av att acceptera det (tror jag).
3. (Den mer pragmatiska orsaken). Jag saknar rutin, att lära sig jobba på heltid och leva utan studier och organiserat kaos tar sin tid. Det har jag redan accepterat.
Sammanfattningsvis: jag är glad att jag klarar av att koppla av i helgerna. Visserligen gör ledigheten mig rastlös men den utgör också en möjlighet för mig att samla krafter och förmåga att njuta av den nya veckan. Det är mycket fint på gång och livet blir liksom bara bättre. Tack Gud för det!
