För ett tag sedan märkte jag att jag ondgjorde mig över hur besvärligt jag tyckte det var med gula spöken och folk som jagar produkter till maxat nedsatta priser på varuhuset som faktiskt råkar vara min närbutik. De buttra grubblerierna var naturligtvis kryddade med en rågad skottkärra salt, men har en viss sanningshalt eftersom jag faktiskt gillar att strosa genom matavdelningen på just det varuhuset, om inte annat så i syfte att varva ner efter en ofta hektisk dag på jobbet.
Nu inser jag att allt det här låter fruktansvärt privilegierat. Det gör det för att det är precis det det är. Att inte kunna njuta av att göra sina uppköp för att det är fullt i affären är väl inget problem. Att inte ha råd till mat däremot; det är ett problem jag inte har.
Samtidigt får detta mig att fundera på en diskussion jag var med om för ett tag sedan. Den kretsade kring studiestödet, sociala stöd i allmänhet och var och ens rätt till dessa. Jag ansåg att det alltid kunde vara bättre och att byråkratin kunde vara smidigare. Den första punkten möttes av argumentet att vi i förhållande till andra länder har det fruktansvärt bra i Finland – vilket jag varken kan eller vill förneka – och den andra fick, så vitt jag kan förstå det, medhåll.
De många ovan presenterade åsnebryggorna för oss till dagens insikt, som sedan får föra oss vidare till dagens tanke och dagens fråga*.
Insikten: det är bra att se våra problem och utmaningar i relation till andras. Det hjälper oss uppskatta det vi har.
Tanken: en strävan att se våra problem i relation till andras får inte innebära att någondera partens problem nonchaleras.
Frågan: måste en vilja att åtgärda problem på hemmaplan utesluta viljan/förmågan att stöda dem som tampas med utmaningar på annan ort?
*kanske de tre punkterna känns allt för svartvita, bekanta eller söndertuggade. Också då är jag intresserad av att höra hur du tänker.
