Om en månad blir det 2-års kalas i vårt hem. Vad önskar hon sig?, frågar en släkting. Jag vet faktiskt inte. Jag vet att hon idag lekte med en tepåse, ett paket disktrasor och två kannor – den ena kannan fick bli ”oljebåt” eftersom flaskan med rypsolja passade så bra i kannan. Visst blev det en runda via de ”riktiga” leksakerna också, men prylarna i köket verkar fortfarande locka till minst lika mycket lek. Så vad önskar hon sig?
Medan jag funderar på frågan råkar jag läsa en bloggtext av teologen och etikprofessorn Grace Yia-Hei Kao. Hon berättar om ett ”inga-presenter”-beslut när det är dags för födelsedagsfest i familjen. Ett sådant beslut är väl i och för sig inte så ovanligt eller radikalt, men nu gäller det här inte bara vuxna utan barn. Den femåriga sonen! Bästa presentivraråldern, som jag minns det. Får man göra så som förälder? Får man eliminera all gåvoförväntan? Får man ta bort glädjen i att se en 5-åring öppna paket?
Grace Yia-Hei Kao berättar om bakgrunden till beslutet som de tillsammans med några familjer diskuterat sig fram till: man vill rikta kritik mot girighet och materialism, man vill utöva gästfrihet genom att ta bort alla krav (en gåva är inte en inträdesbiljett till födelsedagsfesten) och genom att bjuda alla i familjen på fest. Dessutom hoppas man att tid och pengar ska förvaltas bättre (t.ex. genom en uppmuntran till gästerna att stöda hjälporganisationer). För Grace Yia-Hei Kao har dessa värden sin bakgrund i feminism och kristen tro.
Jag håller med Grace Yia-Hei Kao. Det där vill jag också. Men tanken är ny för mig då det gäller barnkalas och jag vet inte ännu om den kommer att slå rot och bli till sådan konkret handling att vi meddelar ”inga presenter önskas” till gästerna.
För presenter kan ju också vara fantastiska och roliga – att få och att ge. Kanske särskilt de handgjorda som någon bemödat sig om att knåpa ihop. Eller en efterlängtad bok. Eller ett gott te! Och att få tänka ut något till någon annan, känna glädjen redan när man kommer på idén eller håller gåvan i sin hand: det här kommer hen att bli glad av.
Men visst – hur ofta är det just så där? Är det kanske ändå oftare så att jag står där bland hyllorna i sista minuten och bara måste välja nåt utan att hinna tänka allt för mycket? Känslan som den köphandlingen sprider är inte angenäm.
Och i vår familj är vi ännu inte där: när 5-årskalaset kanske betyder dagiskalas och en mängd 5-åringar som kommer med småprylar av plast (?)… I den situationen tänker man som förälder (och kanske även som barn?) antagligen annorlunda.
En viktig notering i Grace Yia-Hei Kaos bloggtext är att familjen inte verkar vara ensam om beslutet. Man är flera familjer som tänker lika och som gör på liknande sätt. Barnet blir inte det där udda barnet som inte får några presenter. Att man inte ger presenter betyder heller inte att man inte skulle komma tillsammans och fira, utan kanske tvärtom. Fokus flyttas från prylar till människor och relationer.
Valet som dessa familjer gjort både tilltalar mig och provocerar mig. Jag skulle gärna höra vad du tänker? Om inte allt för länge står vi ju inför en ”gåvofest” av stora mått och frågan blir åter aktuell.
Intressant tema. Och relevant, många tänker på det här men ingen vill väl vara den där ena och enda radikala. Vi har försökt göra den där kommande ”gåvofesten” kravlös genom att på förhand komma överens med närmaste släkten om att inte ge några presenter till någon. Men det går tydligen inte. Just för att givandets glädje tycks vara en självskriven rättighet. Är det då bättre att önska sig mat eller nåt annat som ändå behövs? Fast vem vill grönsaker åt en femåring?
Jag ser fram emot att följa med debatten om gåvorna, hoppas också på att de kunde kringgås på nåt enkelt sätt.
Intressant! Också jag/vi har brottats mellan barnens förväntan/presentglädje och bristen på utrymme. Länge önskade de/vi legon, men nu är varje vrå fylld av lego. Ja, varje vrå utom bokhyllan som är fylld av de böcker de/vi före det. Gillar kompiskalassystemet från vårt dagis: varje familj sätter valbar slant (typ 1-3 euro) i ett kuvert. Pengarna ges åt födelsedagsbarnets föräldrar, som väljer en present. Uppskattat och smidigt. Har tänkt att släktingar kanske kunde köra samma system? Gillar också göra-tillsammans-grejer. Våra barn uppskattar åtm. massor om de får ett biobesök, simhallsbesök eller en spelkväll hos nån vuxen.
När jag har svårt att veta vilken grej jag ska köpa åt ett barn (eller vuxen för den delen) i present väljer jag oftast att ge ett presentkort på att vi gör nåt tillsammans. Bio, middag, vad som helst egentligen bara vi gör det tillsammans. Då bkir det inga prylar o skräpa i skåpet och det blir kvalitetstid tillsammans.
Ang. Crickes kommentar; mat tycker jag är en bra present! Vin/choklad åt vuxna och något kul åt barnen. Vi hade länge bara blå mjölk hemma (även om pojken önskade sig röd), vilket ledde till att han förra julen önskade sig (och fick) 10 liter röd mjölk. 🙂
En mellanvariant jag hört om är att barnen som kommer på kalas får ha med sig en av sina egna leksaker som de är beredda att ge bort. Då är ju fokus ändå på det materiella, men det blir i alla fall inte en konsumtionsfest av det hela. Sen tror jag det är väldigt spännande för ett barn att fundera ut vilken av ens egna leksaker som skulle uppskattas av ens kompis.
Jag suckar nog över presentmängderna. Pratade igår med 6- och 8-åringen och de var överens om att ett kalas inte är ett kalas utan gåvor. Tycker det där med upplevelser eller tid tillsammans är bra presenter. Teater eller bio har de fått av släktingar och det har varit uppskattat. Vi hade just precis kalas och jättefina gåvor är det. Ibland har någon gett present tillsammans och det tycker jag är en jättebra ide’.