En sak som jag har svårt att förstå är när någon motsätter sig eller ifrågasätter en förbättring för människor eller djur med motiveringen att det finns andra som också har det dåligt. Ett exempel av detta har några år på nacken, men jag minns det eftersom jag tyckte att det var så absurt: det lagstiftades i Sverige att hästar inte skulle få hållas ensamma, utan måste ha sällskap av ett annat djur. Det blev en del skriverier, då många menade att det på något sätt var dumt att stifta en sådan här lag eftersom så många gamla människor lever ensamma. I ett annat skriveri som har snurrat runt på nätet klagas det på att fångar får gå ute varje dag, får mat och sysselsättning när det samtidigt finns ålderdomshem där sakerna inte sköts lika bra.
Jag förstår inte tänket att det skulle vara bort från en grupp om en annan får det lite bättre. Jag tycker inte att sådan missunnsamhet hör till ett samhälle som ändå ska bygga på solidaritet. Därför gör partipolitiken mig ofta förundrad, när mycket av det verkar handla om vilken folkgrupp som ska gynnas framför andra och man förväntas rösta enligt det som är bäst för just mig.
Jag besökte i måndags Svenska Ambassaden i Helsingfors för att rösta i Sveriges riksdagsval. Jag har alltid tyckt att det är rätt festligt att rösta, att vad jag tycker faktiskt påverkar hur landet styrs. Samtidigt känns det nästan dumt att veta att det partiet som jag röstar på inte kommer att få majoritetens röster. Varför skulle jag veta bättre än andra hur landet ska styras? Jag tröstar mig att jag gör mitt bästa för att lägga min röst på ett parti och människor som jag tycker agerar bäst för ett solidariskt samhälle där man ser till allas bästa. Vi får se på söndag hur många det är som håller med mig.
