I höst är det församlingsval. Jag försöker minnas min egen period i församlingsrådet för några år sedan. Jag vet att vi behandlade verksamhetsplaner, -berättelser, anställningar, att vi följde upp budgetar och godkände kollektlistor. Allt det här är viktiga saker. Ändå är det något helt annat jag minns som ett avgörande beslut: Vi sade ja till att hjälpa en kvinna som sökte kyrkoasyl.
Jag menar inte att det var särskilt modigt eller kristet att vi gav vårt bifall, men jag tror ändå att ja:et inte var eller är att ta för givet. Det var avgörande att där satt en grupp människor som i egenskap av förtroendevalda öppnade sina hjärtan: Den här kvinnan som har sökt sig till vår kyrka ska vi hjälpa med mänskligt, ekonomiskt och juridiskt stöd.
Det är en bävande tanke att vårt lilla församlingsråd på ett sätt höll en människas liv i sina händer.
Vågar man vara med och besluta om och påverka sådana saker?
Man måste!
Ställ upp i valet (senast 15.9)! Rösta! Håll människors liv varsamt i din hand, med ditt eget hjärta öppet. I de små besluten och i de stora.
Jag kan inte låta bli att predika. Det här är viktigt.
Jag minns mycket bra den kyrkoasylfråga du nämnde. Vi har i församlingsrådet haft ett liknande fall till. Det är inga lätta frågor men i barmhärtighetens namn gjorde vi ett positivt beslut.
Tack för kommentaren, Lars-Runar. Jag instämmer.