På bloggen Oisko tulta diskuteras bl.a. äktenskapets varför och efternamnets vems som bäst.
Eftersom jag som präst ofta viger människor, eftersom jag är doktorand inom ämnet äktenskapsteologi och eftersom jag själv ska gifta mig i sommar så talar jag ganska ofta om äktenskap med andra.
Jag möter också par som skämtar om att han skulle ta hennes (o, galna tid!).
Eftersom jag snart ska gifta mig får jag ofta frågan om vad jag ska börja heta. Ingen (förutom nära vänner) frågar hur vi har tänkt göra eller vad han tänkt göra. Alla frågar vad jag ska göra med mitt namn. Och på något sätt känns alltid frågan ”Vad ska du börja heta?” lite obekväm.
Att båda behåller sina namn eller att mannen tar kvinnans ses på många håll som ett inlägg i jämställdhetsdebatten – eller som ett eget inbördes uttryck för vilka värderingar som man i förhållandet vill värna om. På samma sätt finns det par som aldrig skulle kunna tänka sig en annan modell än att kvinnan tar mannens namn, just på grund av att man vill opponera sig mot dagens ”jämställdhetshysteri”. För en tredje grupp är det ingen politisk sak, utan något man alltid sett framför sig och som man inte har något behov av att ifrågasätta. Det finns väldigt många olika sätt att tänka kring saken.
Dela gärna med dig av dina tankar! Vi lär oss så mycket av varandra.
Hej!
Jag valde för att traditionen så bjöd min mans efternamn….men idag skulle jag definitivt välja dubbelnamn, fast det är lite lång-krångligt…men hade ändå ett rätt ovanligt efternamn som jag tyckte om…nu har jag ett finskt efternamn o alla börjar på finska då de ser mitt namn, som vid banker, sjukhus o andra instanser. Ett namn är ju viktigt eftersom det är en del av din identitet.
Jag är helt ok med att nästa generation också i regel väljer mannens namn, men samtidigt tycker jag att dubbelnamn berättar nästan mer om mig ….och skulle kännas mer ”helt”. Jag lämnar ju inte allt då jag ingår äktenskap.Kanske båda kunde bära dubbelnamn (sitt eget + makens/makans!!?)
Spännande tanke det där med att båda kunde ”dubbelnamna”. Juridiskt är det lite problematiskt, eftersom man förväntas ha det namn man har sedan födseln ELLER det namn som innehas av den man gifter sig med. Dvs, dubbelnamn innebär i nuläget att ta den andras släktnamn, men ha ett litet mellannamns-tillägg där före som man använder. Men officiellt är släktnamnet den andras.
Men jag tycker det skulle vara spännande att hitta någon ”lösning” som också skulle fungera med tanke på möjliga barn. I nuläget har man ju en ny diskussion framför sig om man får barn efter att båda valt att behålla sina namn.
Jag valde makens efternamn för i min tankevärld fanns bara två alternativ, dubbelnamn eller nånderas namn. Dubbelnamn tyckte jag skulle bli långt och krångligt. Jag ville att vi med namnet skulle signalera att vi hör ihop så om han velat byta till mitt efternamn hade det varit helt okej men det ville han inte. Jag tyckte dessutom att hans namn var finare än mitt så jag bytte glatt. Skulle göra lika än idag.
Okej! Ville han inte byta för att han tyckte mer om sitt, eller för att han inte ville ta kvinnans namn? Var det alltså tradition, övertygelse eller ”namnsmak” som styrde? 🙂
Nu vill jag ju först höra hur du tänker. Berätta du så berättar jag!
Inte än. 🙂
Jag har nu bara velat öppna frågan. Ofta tenderar det att bli så att frågan sluts mer om den som öppnat den tycker till för mycket, för tidigt. Men jag är öppen för att ha fel. 😉
Aj? Det är inte alls min upplevelse, snarare tvärtom.
Jag förstår nog det också. Ibland försöker jag bara att inte tycka alltför mycket utan istället lyssna.
Jag är förlovad och kommer att gifta mig inom något år, men har väldigt länge grubblat över namn i äktenskap. Jag undrade hurudan jämställdhet folk vill ha, en jämställdhet där vi visar att män lika som kvinnor kan byta om de vill, (men att trenden ändå fortsatt och kvinnan har varit den som oftast bytt). Eller är det jämställdhet när mannen i äktenskapet har bytt till kvinnans namn, för att väga upp för den sociala norm som så länge funnits, signalerar paret då sann jämställdhet? Jag har varit väldigt hetlevrad med jämställdhetsfrågor, särskilt som yngre, och tyckte att mannen bör alltid byta sitt namn, för då går jämställdheten famåt, därtill tyckte jag att kvinnan inte ska gå med på att byta namn för det är att låta sig styras och förtryckas och jämställdheten uteblir. Jag har dessa funderingar kvar men tror int frågan kan lösas så enkelt. Jag tror att vår fria vilja är den som gör jämställdhet, att kvinnor som män kan och får välja namn enligt intresse och behag, och speciellt så att dr vet hur de påverkats av traditioner och samhällsnormer, att de vet VARFÖR de väljer.