Under en intervju nyligen, i samband med att jag besökte Mariehamns litteraturdagar, fick jag en fråga om vad andlighet betyder för mig. Och följdfrågan: om andlighet och mitt skrivande har något med varandra att göra, har jag hittat tron genom skrivandet? Bra frågor.
Svaret är något jag själv har reflekterat en hel del över. Nej, jag har inte hittat min tro, min andlighet, genom skrivandet. Jag skulle heller inte säga att jag har hittat skrivandet genom tron/andligheten. Men ändå har de nog någonting gemensamt. Det finns nämligen en grundläggande och väldigt tydlig trygghet och säkerhet i dem bägge.
När jag skriver och lyckas skriva, när jag mejslar fram formuleringar som uttrycker exakt det jag vill säga, det jag tänker och känner, då känner jag att det finns en våldsam säkerhet i språket. Jag kan uttrycka mig! Jag kan och har en möjlighet att benämna saker. Jag är fri att röra mig i orden och tala och berätta om det jag uppfattar som viktigt. De här förnimmelserna av trygghet, säkerhet och frihet känner jag igen från min tro på Gud och Jesus – som har funnits i mitt liv betydligt längre än skrivandet.
Och så är det också så att jag diggar det bibliska språket. Jag blir bedrövad när jag ser Bibeln användas som slagträ, som håll-käften-jag-har-moraliskt-rätt-argument. Nej. Min Bibel är helt annorlunda. Ja, det finns saker i den som jag inte förstår. Ja, det finns stuff där som jag inte kan säga att jag med övertygelse kan stå upp för. Men formuleringarna, bilderna, verserna, symboliken i alla fantastiska böcker i Bibeln – dem är jag väldigt fäst vid. Det finns en tidlöshet i stora stycken av Bibeln, en tidlöshet som gör det fullt möjligt att läsa bibeltexterna i dag och använda dem som inspiration, som vägvisare, som vackra och ibland skoningslöst villkorslösa stycken litteratur.
Och, till sist: Bibeln kan vara en slags motstånd mot en samhällsutveckling och ett politiskt klimat som blir allt mer kortsiktigt, människovidrigt och ansvarslöst. Den solidaritet som vibrerar mellan raderna i till exempel Apostlagärningarna är ju oerhört fin.
