Föreställ dig följande inramning: du åker tåg. Det är mörkt ute. Kupén är tyst bortsett från ett och annat lågmält samtal. De flesta sysslar med sitt. Någon läser en bok, en annan ser en film på sin padda, en tredje sover. Plötsligt bromsar tåget kraftigt. Du blir förundrad eftersom du känner sträckan och vet att ni inte borde vara i närheten av någon station. Du hinner tänka att ett akut behov av långsammare takt kanske uppstått helt oväntat, då du känner en lätt duns. Det går en sekund, två, fem. Nu står tåget helt stilla. En lukt av bränd metall sprider sig i vagnen, men det oroar dig inte. Du vet att det är bromsarna som pustar ut efter det abrupta stoppet.
En kort stund av förvirring. Sedan kommer irritationen. Innan det knastrar till i den interna radion och konduktören meddelar att ni precis rammat en älg, har du hunnit ondgöra dig över at tåget kommer vara sent. Igen.
Efter ett tag, då tåget åter är på väg kommer du att känna tacksamhet för att det var älgen som fick sätta livet till. Du kommer att tänka; ”hellre den än jag”. När tåget sakta rullar in på följande station kommer du redan ha tänkt att det är synd att älgen nu inte blev mat för någon, att tåget antagligen stannade bara för att personalen ville tvätta bort eventuellt blod och att ett tåg rimligtvis inte kan ta stor skada av en älg. Det sista du tänker på, det absolut sista; att det är en välsignelse att inga människor strök med. Ni var många på tåget och älgen kunde lika väl ha varit en bil, full med familj mitt på en plankorsning.
I samma stund du tänker den sista tanken, kommer du förundras över vägen som lett dig dit och på att dina egna behov varit det fösta du tänkt på.
………………………………………………………………………………………………………………………………………………………..
Känner du igen dig i berättelsen ovan? Jag gör, av naturliga skäl. Det är min resa till Vasa jag skriver om och jag har haft anledning att fundera över varför min egen tidtabell var det första jag tänkte på i en situation då många människoliv potentiellt kunde ha stått på spel. Den bästa förklaringen jag kommit på är att jag med tiden blivit blaserad. Jag har varit med förr, sett för många förseningar för att längre orka grubbla över risker eller klara av att inse det hotfulla i beklämmande lägen.
Just nu tänker jag att det ofta är så med motgångar. Då vi i livet upprepade gånger möter samma utmaning, problem eller besvär blir vi avtrubbade. Fenomenet blir vardag och vi förmår inte längre ta det på samma allvar som tidigare. Det är inte bara av ondo. Jag är övertygad om att det ibland kan vara en välsignelse att kunna agera utan att ständigt reflektera, men då rutinen blir rutin i så hög grad att vi helt blir blinda för potentiell fara är vi illa ute. Då behöver vi stanna upp och skifta perspektiv. För att försäkra oss om att vårt sätt att agera och hantera inte vållar skada åt andra eller oss själva. Så tänker jag i alla fall.
Vad tror du? Känner du igen dig i det jag säger och ser du en risk i att vi alltför snabbt anpassar oss till motgångar?
