Med nöjda steg går jag över torget. Vårvintersol och milt väder. Blå vårkappa. Härliga barnet i vagnen. Känner att jag går med ett leende och självklara glada steg. Sen ser jag henne, en annan kvinna i vårsolen. Inte så rakryggad, snarare hopkurad. Ibland lyfter hon blicken och pappersmuggen mot någon som passerar. Jag ser henne på långt avstånd – kvinnan som tigger. Jag ser henne för att jag vet att hon eller någon som hon brukar sitta där, i ett torghörn. Jag hinner fundera. Jag har märkt att jag numera gör det: funderar hur jag ska förhålla mig den här gången: passera men ignorera, ta en liten omväg för att slippa gå förbi, möta blicken, nicka, le, stanna för att ge pengar o.s.v.
Nu har jag bestämt mig – jag ska gå förbi. Bara gå förbi. Barnet i vagnen är trött, vi behöver komma hem. Inga slantar lyckas jag heller hitta i kappans ficka. Det får bli så. Passera och ignorera. Man kan inte hjälpa alla.
Ändå vänder jag lite blicken mot henne när vi går förbi. Hinner uppfatta lappen hon har i famnen: Orden ”jag har barn”.
Och jag kan inte skynda som jag tänkt. Min glädje över vårsol, kappa och barn rinner mig mellan fingrarna. Det är fel. Det är orättvist. Att hon sitter där och jag går här.
Vi har hunnit till trafikljusen. Jag gräver i väskan, fiskar till slut upp några slantar. Vänder vagnen och går mot kvinnan. Böjer mig ner till henne och muggen. Får välsignelser till svar.
Några ögonblick senare står vi åter vid trafikljusen, dottern i vagnen och jag. Det är rött ljus. Vi väntar, står vända mot kvinnan. Vi vinkar till henne. Hon ler mot oss, vinkar tillbaka. Ögonblicket tätnar. Som om det bara är vi tre där i torghörnet. Människor passerar oss. Går över gatan i olika riktningar, men vi vinkar och vinkar och ler och ler.
Allt är fortfarande lika orättvist och fel som det har varit stunden innan. Ändå har vi knutit ett band. Kan jag gå förbi dig fler gånger?
