Vet ni vad? Idag blir det inget långt inlägg om manlighet eller livskriser eller brist. Det har jag inga ord för just nu. I skrivande stund befinner jag mig i Vasa. Jag är tvungen att vara här för att studera klart och trivs ungefär så väl som en som är tvungen att vara långt borta från allt som är viktigt i ens liv kan förväntas trivas. Här finns angenämt umgänge, ett varmt rum med bekväm säng och seansen är slut om sex veckor. Jag har det ganska bra.
Men bara ganska. Det finns mycket tryggt och viktigt som fattas. Mycket bekvämt och vardagligt också. Jag vill ändå inte klaga. Också det här går väl om en lite sträcker på sig att se som en sorts fasta, som att avstå från något en inte vill leva utan.
Istället för att gnälla nöjer jag mig med att be om en lugn och fridfull natt.
För mig, och för alla andra som har svårt att sova på främmande ställen eller som annars kan tänkas behöva vila.
